Väggspringor den här gången… 
Det är tredje strykningen med grönt nu. Sista strykningen.
Första strykningen ägnade jag mig åt att typ måla
Andra strykningen ansträngde jag mig verkligen att försöka få in färg i springorna. (Det är ju så: har man en vägg som består av råspontspanel, så blir det springor – av varierande bredd.) Jag kämpade på med varierande teknik: flödigt med färg i penseln för att prega in färg i springorna (för att sedan bre ut den överflödiga färgen över resten av brädan); inpregande av färg meddelst liten hobbypensel; förarbete med moddlare över springorna; en klippt bit kökssvamp att trycka in färg med (det var den sämsta varianten); och förstås kombinationer. Med varierande resultat. På sina ställen helt OK.
Efter andra strykningen så var det i alla fall inga iögonenfallande stråk av träfärgat som lyste. Faktiskt tyckte jag att jag hade lyckats bra, att det faktiskt dög – eller, betydligt mer än dög. Även när det hade torkat.
Det är en helt annan sak att sitta NÄRA och göra tredje strykningen. Då SER man. Ser att det fortfarande syns trävitt längst inne i springorna. 
Perfektionsten i mig stör sig.
Men frågan är hur mycket energi jag ska lägga på det. Om jag skiter i det, så går sistastrykningen snabbt. Om jag anstränger mig en massa, så tar det mycket längre tid. Och frågan är om det alls kommer att göra någon skillnad. På vissa ställen KOMMER jag inte att nå ända in ändå. Och vem kommer över huvud taget att bry sig? (Ja, han som ska bo i rummet, då Han kan stundtals vara perfektionist han också, trots – eller tack vare – sin ringa ålder.)
Och egentligen ingår det i konceptet. Vi har VALT att ha väggar av råspontspanel. Vi VILL inte att det ska vara perfekt. Då behöver väl inte den här detaljen heller vara perfekt?