Monthly Archives: november 2007

Vi har inte berättat för Simon ännu vad som är på gång. Däremot märker han förstås att jag är trött, att jag inte orkar så mycket. Han är snart fyra år, och han kan acceptera sånt.

Visst, han kan bli sur och arg för att saker är tråkiga, för att det inte händer så mycket saker som han skulle vilja. Men i grunden kan han förstå och acceptera. Jag kan prata med honom om att jag är trött, och ibland får jag en extra kram, eller han ”läser” godnattsaga för mig när jag inte orkar läsa för honom. Han pysslar liksom stundtals om trötta mamma Han har förståelse för andra människor och kan acceptera att allting inte alltid handlar om honom.

Tänk om vi hade skaffat syskon när han var, låt säga, ett eller ett och ett halvt! Att orka med en graviditet samtidigt som man ska orka med ett barn som kräver mer eller mindre konstant uppmärksamhet. Jag hade blivit vansinnig. Jag hade verkligen inte rett ut det.

Jag är glad att vi väntade.

* Illamåendet har hållt sig ganska lugnt på sistone. Nästan borta, men inte riktigt. Ligger mest som en svag grundnivå. Fast igår morse tog det fart igen en stund. Kunde inte stoppa reflexen, och kräktes följdaktligen upp – ingenting. Tom mage, liksom…

* Tröttheten har också haft en hanterligare period. Jag har inte varit totaldäckad utan faktiskt kunnat ha någon behållning av kvällarna. – Det vände tyvärr igen i tisdags kväll, då jag åter började bli tröttare. Igårkväll kunde jag knappt hålla mig vaken efter 18.30

* Jag rapar igen. Massor och rejält.

* Hungern fortsätter.

* Det börjar visst bli lite synligt… i alla fall om jag inte drar in magen ordentligt och har pösiga kläder Det är liksom inte bara otränade magmuskler och för mycket fett – det ser annorlunda ut. Igår sa en kollega (en av de som vet), när jag stod lite lagom hösäckigt i hennes rum: ”Det syns verkligen att du har en bulle i ugnen!” Jag påpekade för henne att dörren inte var helt stängd, varvid hon slog händerna för munnen

* Och så kan jag ju säga att det luktar bränt i köket, för att sambon brände kåldolmarna en aning, och det kväljer mig nåt så fasligt med den brända lukten

Men jag får nog ändå, sammantaget, säga att det skiljer sig ganska rejält från förra graviditeten. Jag är inte bedövande trött eller fruktansvärt illamående, det är mest lite obekvämt. Ja, också rapningarna då. De fanns ju inte sist, åtminstone inte förrän långt senare.

Men det är förstås svårt att jämföra. Jag väntade tvillingar då – det lär ju göra en viss skillnad.

Däremot blir mitt hår sorgligt smutsigt. Förra graviditeten var det tack och lov så att mitt hår klarade sig mycket längre än vanligt utan att tvättas – vilket var tur, eftersom jag aldrig orkade tvätta det. Den lyxen har jag inte nu…

Lördag: förtvivlans djup
Vi bråkade. Om något litet, som blev stort på grund av kommunikationsmissar. Jag grät. Massor, floder…

Jag minns ett liknande tillfälle när jag väntade tvillingarna. Fast då var det i vecka 14-15 nånting. Jag minns inte vad det handlade om, fömodligen var det banalt, men just då var det livsavgörande, och jag grät och ville knappt leva, visste inte var jag skulle bli av. Och jag var övertygad om att mina små bebbar i magen inte kunde ha överlevt denna djupa förtvivlan som genomträngt min kropp. (I efterhand så vet jag ju att en av tvillingarna dog; jag vet inte varför eller när, men det är inte omöjligt att det var i den vevan.)

Jag kände igen känslan nu i lördags. Fast den här gången var det inte riktigt lika illa, bara nästan…

Söndag: halkade i trappan
Nä, ingen stor grej egentligen, jag vet. Halkade till på kanten på ett trappsteg, kanske tre-fyra trappsteg upp, och halkade resten av vägen ner. Men det kändes. Framför allt fick jag ”mensvärk”, ganska påtagligt (det har jag annars inte känt av på sistone), och det kändes som att det kom påtagligt mer flytningar (eller, ja, kändes som att jag skulle börja blöda).

Måndag: backade in i en lyktstolpe
Jag skulle ut från en parkeringsplats; det var ganska trångt. Jag backade f-ö-r-s-i-k-t-i-gt bakåt, för att inte köra på bilen bakom. Jag vred lite på ratten och körde f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t framåt mot bilen jag stått bredvid. Jag backade f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t bakåt mot den trottoarkant som fanns på tredje sidan (eftersom jag stått på innersta platsen). Så tänkte jag ”Ja, ja, trottoarkanten är ju faktiskt inte hela världen att köra på”. Och så slappnade jag av en liten aning när jag skulle backa det allra sista innan jag kunde köra därifrån. Så nu backade jag väl bara försiktigt (utan -).

PANG – skrammel.

Uppenbarligen hade jag backat på något. Uppenbarligen var detta något lyktstolpen, som stod typ en decimeter innanför trottoarkanten.

Lyktstolpar är rätt stabila saker.
Jag höll ju dessutom på att backa, så jag satt inte alls ordentligt rakt fram, utan vriden bakåt i en konstig vinkel. Med säkerhetsbälte på.

FAN.
*skräckslagen*
Får man whiplash av sånt? Kraft bakifrån, säkerhetsbälte på, inte suttit rakt och ordentligt med stöd för nacken.

*oro*
*ångest*
Jag avskyr att inte veta, att inte kunna veta helt säkert att det inte är någon fara.
Går och känner efter.

Samtalskontakten, efter att ha vänt och vridit på det hela länge med mig: ”Mycket osannolikt att det skulle ha hänt något.”
Sambon: ”Nej, det kan inte ha hänt något. Folk backar på lyktstolpar, det är sånt som händer. Det har jag gjort flera gånger. Undrar om jag inte backat på just den, till och med.”
Mamma: ”Nej, det är ingen fara. Släpp det nu.”

Men det är svårt!!!

Svårt när man ändå har ett svagt gravidillamående, som kommer och går – det kanske just nu är illamående p.g.a. detta istället?
Svårt när jag idag faktiskt känner en tendens till nackstelhet på höger sida istället för det gamla vanliga på vänster (efter förra höstens incident).

FAN.

Arg på mig själv.
Dumma jag.
Varför gjorde jag så korkat?
Och varför kan jag inte bara släppa, acceptera, gå vidare?

med tidigare graviditeter, så har jag aldrig tidigare gått så långt som den här gången utan att börja blöda *peppar peppar*

Fast igårkväll tänkte jag, att är det någon gång jag ska börja blöda, så är det väl just när jag sover i nya sängen första gången
Och ja, inatt drömde jag att jag började blöda.

Idag är det på det hela taget bättre.

Ryggen känns bättre, om än inte helt bra. Det skulle kunna bero på att jag sovit i en vettig säng för första gången på jag vet inte när

Illamåendet är också mycket bättre. Jag mår verkligen nästan inte illa alls. (Vilket ju får mig att undra om det är något som är dåligt… )

Men jag är HUNGRIG.
Hungern har ökat i takt med att illamåendet minskat (jag undrar om hungern erätter illamåendet, på något vis?).
Jag tycker ändå jag åt vettig frukost i morse. Trots det höll jag på att dö av hunger när jag gick på lunch vid 11.15 (jag brukar äta betydligt senare än så). Jag åt rejäl lunch, men redan vid tolv, d.v.s. strax efter att jag var tillbaka, kände jag att jag var småhungrig igen. Inte sugen, utan hungrig. Till eftrmiddagsfika fick jag en bit vetebröd, och senare åt jag några rån, men när jag kom hem vid 17 så höll jag på att dö och kastade mig över köpepizzan vi hämtat hem, och även efter pizzan kände jag mig inte riktigt mätt. Snart får det nog bli en kvällsmacka.

Det är verkligen olidlig hunger vi snackar. Hungern blir så påtaglig att jag inte kan koncentrera mig. Igår när jag hämtade Simon från dagmamman kände jag mig inte ens som en lämplig bilförare, för hungern tog allt mitt fokus…

Jag tar mitt sertralin på morgonen. Helst vill jag ta det först av allt när jag ska äta frukost, så att jag liksom har den komihågpunkten avklarad. Sedan blir det lätt så stressigt, och då kanske jag glömmer det.

Men nu… Illamåendemorgnar. Då vill jag helst äta något först, för att få ordning på illamåendet. Det känns ju inte så vettigt att börja med att ta en tablett, och sedan eventuellt kräkas upp den två minuter senare. Alltså vill jag vänta, tills jag i alla fall ätit lite.

Detta leder till en viss förvirring där på morgonkvisten. För när jag väl känner att jo, nu har jag ätit lite, nu kan jag ta tabletten – så blir jag osäker. Tänk om jag redan har tagit den? Jag är ju liksom så van vid att ta den; jag skulle ju kunna ta den utan att jag ens tänkte på det! Och visst, 200 mg skulle ju inte innebära att jag överskrider maxgränsen – men jag vill ju inte ta för mycket ändå, liksom.

Det är svårt när man inte vågar lita på sig själv.

Det blir inte bättre av att det står om vecka 7 på en massa ställen att ”Nu händer en massa viktigt med embryot, så utsätt det inte för en massa otrevligt”, typ.

Jag har ont i ryggen.

Det är inget nytt för idag, eller ens för igår. Jag tror i princip att jag hade det hela förra veckan också. Fast då var det mindre. Och satt liksom inte i hela tiden, utan det var mest på morgonen, när jag nyss vaknat.

Nu sitter det banne mig i hela dagen.

Det onda sitter i ryggslutet. Ryggen stelnar till… Och ja, jag brukar ha ont där periodvis. Fast det var länge sedan sist.

Och ja, det går att hitta vettiga förklaringar. Vi sover ju sedan över ett år tillbaka i en bäddsoffa. Den är 140 cm bred, så det är lika brett som vår säng var, men bäddsoffan är mycket hårdare. Och det är väl inte konstigt att tänka sig att ryggen blir känsligare under graviditeten. (Våra nya sängar ska komma idag, är det sagt. Men efter allt strul som varit ropar jag inte hej än…)

Jag försöker låta bli tanken att något skulle ha blivit knas av den där inbromsningen jag skrev om häromsistens. Jag vet att det är långsökt. Och osannolikt. Men varandes den jag är, så kan jag inte släppa tanken helt

Idag har det dessutom tillkommit något litet ont precis under baken/i överkanten av baksidan av låret. Bådar inget gott?

Annars då? Jo, jag har kräkts en gång. I morse. Jag orkade inte stå emot reflexen. Fast det kom i princip inget, magen var ju liksom helt tom.

Men i övrigt har illamåendet faktiskt lugnat ner sig *peppar peppar* Inte så att det är helt borta, men det finns där framför allt på morgonen, och jag behöver inte äta konstant för att hålla det i schack.

Igår var det stundtals riktigt plågsamt, framför allt mitt på dagen. Kraftig ”mensvärk” och illamående. Och sedan framåt sen eftermiddag kväll var jag pigg och aktiv och for runt och gjorde småsaker däruppe

Idag på morgonen låg jag dubbelvikt på golvet i fem-tio minuter och kämpade emot kroppens reflexer att kräkas. Det räcker med lite morgonhosta för att utlösa den där reflexen när kroppen är på det humöret… Smaken av magsaft i munnen och känslan av att minsta lilla rörelse av fel slag kommer att vara det som får bägaren att rinna över

Det ordnade i alla fall upp sig hjälpligt, och jag fick frukost i mig. Men på jobbet några timmar senare kom det krypande igen.

Ja ja, tänkte jag, dags att testa sea-banden.

Läste instruktionen.
Satte på dem.

Första minuten kände jag mig… piggare i huvudet. Fräschare, på något vis. (Eller var det bara inbillning?)
Sedan blev det värre. Illamåendet ökade på snabbt, det började susa i huvudet. Efter en liten stund kröp jag ner på golvet med huvudet i stolen. Illamåendet hade gått från allmänt otrevligt men ändå med möjligheten att göra annat till att dominera hela tillvaron och försöka genomleva.

Efter mindre än 10 minuter (tror jag) tog jag av mig seabanden igen. Och efter en stund lättade det. Ytterligare en stund senare mådde jag påtagligt bättre än innan jag satte på mig dem.

Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tro. Var det seabanden som gjorde det värre, eller var det en slump? Hade jag satt på dem fel? (Ja, självklart, jag är bra på att tro att det är jag som är inkompetent. Men ändå, jag tycker jag mätte efter noga. Om det vore så lätt att göra totalt fel, så skulle de väl inte få säljas.) Eller var det i själva verket ett tecken på att de hade verkan – och jag borde bara ha uthärdat lite längre?

Ja, jag ska testa någon mer gång. Men imorgon tror jag jag håller mg till att knapra frukt…

Det kryllar av kattungar. Överallt är de.

Och ja, vid det här laget är de visserligen ganska duktiga på att gå på lådan. Men därmot lyckas de inte alltid helt och hållet med att tvätta sig. Jag antar att det är därför, i alla fall. För här och var är det små kladdiga, bruna spår, och bruna fartränder efter någon som haft bråttom.

Och även när det inte syns något, så känns det ibland klibbigt när man trampar.

Och de är överallt. Nog för att vi försöker förhindra det, men de är som små råttor och tar sig in, fram, upp överallt ändå… In i badrumsskåp, upp i bokhyllor och på bord, och så vidare.

Och visst, jag överlåter kattlådorna till sambon. Men allt det andra, då? Det där pyttelilla som fastnar på mina strumpor, och sedan sitter jag uppkrpen någonstans och då kommer det ju längre upp på mina byxor, och så… ja, jag tror ni fattar. Eller om jag tar en ny handduk från badrumsskåpet. Eller när kattungarna hoppar upp i sängen på morgonen (det är ju egentligen jättemysigt…).

Som sagt var, toxoplasmos är ingen risk. Det har jag haft, och då ska man inte kunna få det igen.
Men kattbajs känns inte så himla fräscht ändå. Säkerligen finns det fler otrevlia saker man kan drabbas av – eller?