Ja, den räknas väl inte som så oregelbunden, kanske. Men om vi bortser från de mest extrema varianterna på dryga två veckor respektive en bit över 35 dagar (det senare när mensen nyligen kommit tillbaka efter förlossning och amning), så har jag ”normalt” sett en menscykel på ungefär 21-28 dagar. Det slår alltså på upp till en vecka. Med andra ord är det helt omöjligt att veta när mensen ska komma 
Men, tja, ”normalt” sett utgår jag från någonstans mellan 24 och 26 dagar – även om jag ofta gör mig beredd med bindor och alvedon i väskan några dagar tidigare.
Ibland känner jag av ägglossningen. Då är det förstås enklare, för då brukar det vara 14 dagar till mensen. I alla fall har det stämt bra de gånger jag hållit koll. Men det är inte så ofta jag känner av ägglossningen – och därmed har jag aldrig tagit för vana att ha det som riktmärke. (Tydligast kände jag av ägglossningen under en period ganska snart efter att jag fått tillbaka mensen efter Simon; då var mensen under flera cykler som en klocka: 26 dagars cykler, med jättetydlig ägglossning och 14 dagar från ÄL till mens.)
Och så är det förstås skillnad på när man räknar med att mensen ska komma, och när den är försenad.
Idag är jag på dag 27.
Skulle mensen komma nu, skulle jag kalla det för att den är sen. Men inte försenad. 28 dagar, som imorgon, skulle jag liksom fortfarande betrakta som normalt. Då är den fortfarande inte försenad. Det skulle jag nog knappt ens våga kalla den i övermorgon – för har man oregelbunden mens, så kan det ju skifta lite mer ibland också. Men ja, klart att jag har noterat att den är sen 
Skulle jag utgå från det som skulle kunna ha varit ägglossning – den där söndagen – så skulle det ju kunna betyda att mensen faktiskt är försenad. Men å andra sidan kändes det ändå inte riktigt som ägglossningen brukar. (Möjligen mer som den allra första gången jag blev gravid. Ja, nu spekulerar jag vilt 
)
Så, egentligen kan jag bara konstatera att än har inte mensen kommit. Ännu en dag med känslan av att ”nu är mensen på väg” har passerat. Många gånger har jag hunnit känna att ”Jo, men nu kommer den verkligen!”, utan att den sedan gjort det. Många gånger har jag hunnit intala mig att den kommer att komma. Ungefär lika många gånger har jag flugit iväg på tanken att kanske, kanske, kanske…
Men det vore ju så löjligt, eller hur? Om det skulle ha tagit sig på allra första försöket.
Nä *försöker tänka på annat*