Inatt svettades jag nåt så vansinnigt. Märkligt, annars fryser jag mest. Och så drömde jag, massor. Konstiga, förvirrade, otrevliga drömmar – men när jag vaknade mindes jag inget mer än just att det var obehagligt, och den känslan satt kvar i hela mig.
Jag mådde illa också. Inte jättemycket, men ändå så påtagligt att jag fick kämpa emot en del när jag std i duschen. Sedan lättade det något av frukosten. Vi åt tårta på förmiddagen på jobbet 
och det var nog räddningen, men närmre lunch började illamåendet igen. Jag känner igen det. Förra graviditeten lärde jag mig att äta något (oftast en frukt) ungefär en gång i timmen, för att lyckas hålla illamåendet på en hanterlig nivå.
Illamåendet och tröttheten fick mig att fundera. Visserligen vill jag egentligen inte att en massa människor ska veta alltför tidigt – det blir så jobbigt om det sedan blir missfall. Men det är jobbigt att hålla masken, att låtsas att man är pigg och alert och orkar lika mycket som vanligt, att ha skärpa och vara kreativ och dra igång nya saker (vilket lite grann är läget nu), när man helst vill lägga sig och sova eller spy rakt ut. Jag kände att nä, jag ids faktiskt inte det den här gången. Jag orkar inte hålla på så.
Så jag berättade för de tre närmst berörda kollegorna. De blev förstås eld och lågor Undras om de reder ut hemlighållandet 
Nånstans i alla deras glada nyfikna frågande försökte jag påminna om att det var tiiiidigt och att ännu väldigt osäkert och kan hända mycket än, men de verkade liksom inte alls höra det… Och det märkliga är att den känsla det sätter i mig är som att jag har lovat dem något. Att om det blir missfall så har jag svikit dem – eller, i alla fall, blir de besvikna. Som att jag har nåt ansvar mot dem för att jag berättat.
Bisarr tanke. Vansinnig. Men jo, det är så det känns…