Igår var illamåendet rätt illa, både på morgonen och på dagen. (Möjligen något mer hanterligt efter lunch.) Jag satt och knaprade clementiner typ en gång i kvarten (okej, inte riktigt, och det var dessutom väldigt små clementiner) hela förmiddagen för att hålla det på en hanterlig nivå. Mat hjälper. Men det är ju liksom knappast hanterligt så.
På vägen hem gick jag förbi apoteket och köpte sea-band. När jag var gravid förra gången visste jag inte ens att sådana fanns, men den här gången tänkte jag testa. Tyvärr fanns det bara hemma i någon klämkäck grön-orange-gul variant, men det fick duga.
Jag somnade tillsammans med Simon på kvällen och bad sambon väcka mig så jag kunde se Jordan 
Jag vaknade själv – om man ska kalla det vakna – en kvart innan det skulle börja, men jag var knappt människa. Men sedan kvicknade jag faktiskt till och kunde se det med behållning.
Idag… har illamåendet och tröttheten i princip varit som bortblåsta. Kände väl lite tendenser till illamående precis när jag steg upp, och lite framåt kvällen innan maten blev klar (den blev lite sen…), men inte mer än så. Och jag är fortfarande människa, fast klockan näsrmar sig 21 och fastän jag faktiskt lyckats få gjort en del småsaker under dagen.
Och märk väl, jag har inte testat seabanden än. 
Ja, självklart blir jag orolig. Oj, jag mår inte illa längre, det är säkert ett dåligt tecken!
Det är ju så lätt att prata förstånd med andra gravida. ”Nej, det är inget konstigt att illamåendet går i vågor och att du inte känner nåt idag fastän du kände det igår. Det varierar och betyder inget alls.” Jag vet! Jag har ju också sagt det Men det är alltid svårast att övertyga sig själv 
Naturvetaren i mig börjar istället fundera på om det finns någon logik i det. Om det nu är så att många upplever att det går i vågor, finns det någon koppling mellan när det är värre och mer specifikt vad som sker i fosterutvecklingen? Eller är det ”bara” en slump, kombinerat med allmän dagsform? Nå, jag orkar mig inte på några forskningsprojekt i frågan