Det kryllar av kattungar. Överallt är de.
Och ja, vid det här laget är de visserligen ganska duktiga på att gå på lådan. Men därmot lyckas de inte alltid helt och hållet med att tvätta sig. Jag antar att det är därför, i alla fall. För här och var är det små kladdiga, bruna spår, och bruna fartränder efter någon som haft bråttom.
Och även när det inte syns något, så känns det ibland klibbigt när man trampar.
Och de är överallt. Nog för att vi försöker förhindra det, men de är som små råttor och tar sig in, fram, upp överallt ändå… In i badrumsskåp, upp i bokhyllor och på bord, och så vidare.
Och visst, jag överlåter kattlådorna till sambon. Men allt det andra, då? Det där pyttelilla som fastnar på mina strumpor, och sedan sitter jag uppkrpen någonstans och då kommer det ju längre upp på mina byxor, och så… ja, jag tror ni fattar. Eller om jag tar en ny handduk från badrumsskåpet. Eller när kattungarna hoppar upp i sängen på morgonen (det är ju egentligen jättemysigt…).
Som sagt var, toxoplasmos är ingen risk. Det har jag haft, och då ska man inte kunna få det igen.
Men kattbajs känns inte så himla fräscht ändå. Säkerligen finns det fler otrevlia saker man kan drabbas av – eller?