Lördag: förtvivlans djup
Vi bråkade. Om något litet, som blev stort på grund av kommunikationsmissar. Jag grät. Massor, floder…
Jag minns ett liknande tillfälle när jag väntade tvillingarna. Fast då var det i vecka 14-15 nånting. Jag minns inte vad det handlade om, fömodligen var det banalt, men just då var det livsavgörande, och jag grät och ville knappt leva, visste inte var jag skulle bli av. Och jag var övertygad om att mina små bebbar i magen inte kunde ha överlevt denna djupa förtvivlan som genomträngt min kropp. (I efterhand så vet jag ju att en av tvillingarna dog; jag vet inte varför eller när, men det är inte omöjligt att det var i den vevan.)
Jag kände igen känslan nu i lördags. Fast den här gången var det inte riktigt lika illa, bara nästan…
Söndag: halkade i trappan
Nä, ingen stor grej egentligen, jag vet. Halkade till på kanten på ett trappsteg, kanske tre-fyra trappsteg upp, och halkade resten av vägen ner. Men det kändes. Framför allt fick jag ”mensvärk”, ganska påtagligt (det har jag annars inte känt av på sistone), och det kändes som att det kom påtagligt mer flytningar (eller, ja, kändes som att jag skulle börja blöda).
Måndag: backade in i en lyktstolpe
Jag skulle ut från en parkeringsplats; det var ganska trångt. Jag backade f-ö-r-s-i-k-t-i-gt bakåt, för att inte köra på bilen bakom. Jag vred lite på ratten och körde f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t framåt mot bilen jag stått bredvid. Jag backade f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t bakåt mot den trottoarkant som fanns på tredje sidan (eftersom jag stått på innersta platsen). Så tänkte jag ”Ja, ja, trottoarkanten är ju faktiskt inte hela världen att köra på”. Och så slappnade jag av en liten aning när jag skulle backa det allra sista innan jag kunde köra därifrån. Så nu backade jag väl bara försiktigt (utan -).
PANG – skrammel.
Uppenbarligen hade jag backat på något. Uppenbarligen var detta något lyktstolpen, som stod typ en decimeter innanför trottoarkanten.
Lyktstolpar är rätt stabila saker.
Jag höll ju dessutom på att backa, så jag satt inte alls ordentligt rakt fram, utan vriden bakåt i en konstig vinkel. Med säkerhetsbälte på.
FAN.
*skräckslagen*
Får man whiplash av sånt? Kraft bakifrån, säkerhetsbälte på, inte suttit rakt och ordentligt med stöd för nacken.
*oro*
*ångest*
Jag avskyr att inte veta, att inte kunna veta helt säkert att det inte är någon fara.
Går och känner efter.
Samtalskontakten, efter att ha vänt och vridit på det hela länge med mig: ”Mycket osannolikt att det skulle ha hänt något.”
Sambon: ”Nej, det kan inte ha hänt något. Folk backar på lyktstolpar, det är sånt som händer. Det har jag gjort flera gånger. Undrar om jag inte backat på just den, till och med.”
Mamma: ”Nej, det är ingen fara. Släpp det nu.”
Men det är svårt!!!
Svårt när man ändå har ett svagt gravidillamående, som kommer och går – det kanske just nu är illamående p.g.a. detta istället?
Svårt när jag idag faktiskt känner en tendens till nackstelhet på höger sida istället för det gamla vanliga på vänster (efter förra höstens incident).
FAN.
Arg på mig själv.
Dumma jag.
Varför gjorde jag så korkat?
Och varför kan jag inte bara släppa, acceptera, gå vidare?