Monthly Archives: december 2007

• Illamåendet har minskat, fast jag kräks nog ändå lika ofta på morgonen.
• Tröttheten har varit bättre några dagar – och sedan förvärrats igen. (Jag såg på TV till 23.30 i lördags, och igår var jag totalt knäckt.)
• I övrigt känner jag mig rätt mörbultad i kroppen, men det är nog mest för att jag skulle behöva en hel massa massage, men väljer att låta bli. Stela muskler kan få en att känna sig rätt ledbruten. (Och så blir man stel i nacken av att kräas… )

Och så tror jag att mardrömmarna har minskat. Annars har jag haft ett antal veckor nu med långa, konstiga drömmar på nätterna. Otäcka, konstiga, detaljrika – och som jag minns efteråt… Och jag har svettats kopiöst på nätterna, så att man nästan kunnat vrida ur pyjamasen… Men det har som sagt var lugnat sig lite nu.

Jag vet inte om jag blir mest arg på mig själv för att jag inte lyckas låta bli att göra saker jag vet kommer att göra mig rädd, eller om jag blir mest arg för att jag blir rädd.

Jag skulle sätta ihop en plantorkställning. Plaströren bråkade med mig, så jag tog stöd mot nedre delen av magen med rören när jag skulle ta i lite extra och trycka ihop dem.

Jag tryckte alltså ett plaströr ganska hårt mod nedre delen av magen.

Dumt.

Ja, jag vet. Jag har hört tusentals gånger: ”den ligger så skyddad därinne”, eller, som sambon uttrycker det, ”om det vore så känsligt så skulle vi människor inte finnas, det skulle aldrig födas några barn”.

Men ändå.
Tänk om.
Fan, tänk om jag skadat eller dödat mitt barn.
Katastroftankar…

Nu efteråt gör det lite ont där. Vilket självklart oroar mig.
Blä.
på mig själv.

Nu kan jag inte längre få på mig vanliga jeans när de är tvättade – inte ens de som faktiskt ”normalt” är lite lösa i midjan och som alltså funkat lite längre. Så på annandagen begav vi oss till rean, och jag köpte ett par mammabyxor – som jag sedan åkte raka vägen hem och satte på mig

Annars känns det lite smådeppigt i största allmänhet. Inget särskilt, egentligen. Men när man mest varit trött och illamående och inte orkat något på hur länge som helst och inget känns kul för att man mest bara mår dåligt, så blir det till sist ganska eländigt. Och sambon blir förstås slutkörd och oinspirerad, eftersom han drar den tunga lasset för tillfället och får göra massor eftersom jag knappt orkar. Och Simon är snart fyra år och tycker allt är tråkigt och vill att allt ska göras som han vill. Och mitt i detta försöker vi orka ta hand om ungefär ett halvår av upplagrad oordning – saker som borde ordnats och fixats och grejats med för länge sedan men som nedprioriterats.

Utanför fönstret har vi ett kallt decemberregn och blåst…

Jag vill så mycket.

• Jag vill(e) julpyssla med Simon (och han med). Jag hade skaffat hem saker från Panduro. Men jag orkar ju aldrig. En tomte har det blivit – knappt färdig
• Jag skulle batika en gammal mammatröja och en tröja till Simon. Jag började vaxa (vaxbatik) redan ungefär samtidigt som vi började försöka… och efter några veckor (med liten insats varje vecka…) så var vaxandet klart. sedan har tröjorna legat – och väntat. Jag orkar inte batika.
• Jag ville göra julkorv. Det är inget måste, men det är KUL. Kul att göra egen korv, kul som projekt och tradition. Kul att själv bestämma hur den ska smaka. – Självklart har jag inte orkat.
• Jag skulle skicka julklappar till släkten i Frankrike. Inget stort, men ändå. Känns liksom rimligt när vi ”våldgästat” dem ett par veckor i somras. Har jag orkat? Nä. Inte ens sätta foton på Simon i ramar och få iväg har jag orkat.
• Jag ville göra julgodis! Det är inte mycket godis jag gillar, men de där klassiska julgodisen vi brukar göra, dem gillar jag.
• Jag vill städa, få ordning, plocka bland viktiga papper, sätta in saker i pärmar, plocka i ordning på vinden, etc etc. Få lite ordning omkring mig och därmed något mer ordning i mig. – Orkar inte.

Trött.
Jävla trötthet.

Eller, ja, sambon fick leta fram den.
Så nu ligger mammakläderna i tvättkorgen för att fräschas upp. Känner att det börjar bli dags – det är inte så många vanliga byxor som funkar…

Jag har nog försökt ringa ultraljudsbokningen sedan jag skrev förra inlägget Först var det bara meddelande om att de inte kunde nås just nu. Sedan från ca 14.30 var de tillfälligt ute till 15, sedan inget svar, sedan upptaget… och så nyss kom jag fram

29 januari kl 9.40

Inskrivning är en ganska konstig grej. Så mycket information, så mycket papper, så mycket prat – och ändå känns det mest tomt. Eller som en tjuvstart. Man vet ju ändå ingenting. Man vet inte om det verkligen finns någon därinne. Det känns lite som att spela teater eller nåt.

Och jag kommer därifrån med känslan av att ha missat att säga något. Fick jag saker att låta bättre än de är? Borde jag varit tydligare med att ångesten faktiskt ibland är påtaglig – alltså, den allmänna ångesten, nackångesten och så vidare. Var jag för överslätande med att jag faktiskt ibland känner av nacken? Eller var jag tillräckligt tydlig?

Borde jag redan nu tagit upp hur jobbigt jag hade det i början, när Simon var liten? Eller lät jag liksom för lättsam när jag pratade om hur tyngande amningen var? Borde jag pratat mer om att jag verkligen upplevde förlossningen som fruktansvärt jobbig?

Och jag nämnde inte att jag tagit några Novalucol nu i början av graviditeten. Visst, de är OK att ta, men det skulle väl ha förts till protokollet?

Och varför sa jag inte ifrån tydligare om de saker där jag hade en annan uppfattning? Varför protesterade jag inte när hon kommenterade att om vi hade haft en dotter så hade vi haft konflikter om vilka kläder han ska ha? (Jag vart mest paff och orkade inte riktigt.) Varför markerade jag inte tydligare när hon sa ”vi brukar rekommendera en nferex om dagen från ungefär v 20”? Jag poängterade visserligen ”vid behov” och nämnde att jag har en kompis som fått blodproppar i moderkakan p.g.a. högt Hb, men jag kunde markerat tydligare.

Och så vidare.

Ja, jag vet. Man måste inte säga allt första gången. Man behöver tid att känna in sig, veta vem det är man har att göra med.
Men jag är ju bra på att grunna på varför jag gjorde och vad jag borde gjort

Jag har en annan barnmorska den här gången. Inte för att det var något fel på den förra, men hon hade bra och… mer jobbiga sidor. Jag tyckte det kunde vara intressant att variera sig Och ja, jag tror att denna också är bra. Faktiskt. Även om det kanske inte låter så

BF enligt snurran, inte kompenserad för min menscykels längd: 17 juli. (Jag tyckte det var märkligt, det borde vara 16 juli enligt vad jag räknat ut – men på vägen därifrån insåg jag att snurran nog inte tar hänsyn till att 2008 är skottår )

Hb: 127
Blodtryck: 124/69
Protein (urin): spår
Glukos (urin): 0
Vikt: 73,4 kg

Det sista är lite skräckinjagande. Nog för att jag motionerar dåligt *harkel* men så illa borde det inte vara… Fast jag såg det visserligen redan förra helgen, när jag stod på vågen hos svärföräldrarna.
Vid inskrivningen förra graviditeten vägde jag runt 65, och redan det var mycket…
Nåväl, BM kommenterade det ungefär ”Var sitter de kilona?”, det vill säga hon hade väldigt svårt att fatta att jag vägde så mycket. Så det syns väl knappast på mig, om man säger så… Nå, det problemen får jag ta efter graviditeten

Inskriven, alltså. Nu börjar väntan på UL, i månadsskiftet januari-februari ungefär…

Jag skulle så gärna vilja veta om där något (någon) som lever därinne. Se något på ett VUL. Höra hjärtljud. Veta att det inte bara är en ofostrig graviditet, eller ett MA, eller något annat dåligt. Veta att ”väntans tider” faktiskt är väntan på någon.

Det är stor skillnad på att tidigt veta att man väntar två, och båda lever, och att inte veta om någonting lever alls

En gång i veckan passerar jag förbi UL-mottagningen. Ibland är det nästan så jag vill rusa in och säga ”Kan ni klämma in mig mellan några patienter, bara så att jag kan få se att det finns ett hjärta som slår?”. Men det gör jag förstås inte. Så gör man inte. Man väntar på sin tur, till rutin-UL framåt månadsskiftet januari-februari – om inget dåligt händer innan dess.

Imorgon är det inskrivning. Men det är väl ändå för tidigt att höra hjärtljud. Eller för tidigt för att säkert höra, och då får jag väl inte…

Ja, jag är trött. Somnar tidigt, sover mycket.

Men även de timmar jag är pigg och vaken, mitt på dagen, på jobbet, så orkar jag inget. Eller, jag ids inte. Jag har ingen ork, ingen lust, att ta itu med saker. Ingen kraft, eller lust, att ta några initiativ, att påbörja något, sätta igång något.

Jag sitter och gör i princip ingenting, långa stunder. Eller ja, i alla fall ytterst lite.

Och jag orkar inte ens ha dåligt samvete.

På något vis är det liksom bara så det är.