Monthly Archives: januari 2008

Jag vaknade inatt – klockan var kanske 1? Hade konstigt ont i magen. Mådde konstigt illa. Kändes skumt i hela kroppen… Kändes inte alls bra

Något fel med ”magen” (bebis)? Missfall?!?
Kräksjuka på G?
Matförgiftning?
Eller något annat?

Gick ner till toa. Kändes verkligen som att nu håller jag på att bli riktigt dålig. Det kändes liksom i armarna, på något vis. Jag var beredd på allt från kraftiga blödningar till kaskadkräkningar och ränneskit.

Inga blödningar, i alla fall.
Ingen diarré heller. Men en rejäl omgång fisar.
Och sedan kändes det som att jag skulle kräkas. Fick hela alltet, med susningar i huvudet och öronen, kallsvettning… Kändes ännu mer i armarna (svårt att förklara). Fast sedan kom det av sig, lugnade ner sig lite. Som att det inte var dags att kräkas riktigt än, utan om en stund.

Jag bad sambon bädda åt mig på soffan, så att jag skulle ha närmre till toaletten och inte smitta ner honom om det nu var kräksjuka, och ställa fram en hink åt mig ifall att. Vilket han okså gjorde. Jag la mig på soffan, och det lugnade ner sig en stund.

Sedan ökade det på igen, sus, illamående, magont… och jag satte mig upp en stund och undrade om det var dags att rusa till toa. Men efter en stund lugnade det ner sig såpass att jag kunde lägga mig ner igen.

Sedan somnade jag – och sov nog ganska gott, tror jag. Var lite extra trött i morse, men inget mer. (Jo, jag ”gravid-kräktes” en omgång på morgonen, men det är liksom en helt annan sak.)

Jag undrar så vad det var.
Var blodpuddingen igårkväll för dåligt stekt?
Var lingonsylten – som stått i matkällaren läääääänge – dålig?
Eller var det bara en effekt av att jag hade ätit en hel del rå vitkål?

Läsigt var det, i alla fall. Jag var verkligen övertygad om att jag var rejält sjuk, på ena eller andra sättet.

Hallå, du där inne, hur är det med dig? Är allt som det ska? Mamma oroar sig…

Fast inte lika bedövande. Mer som ”normal” trötthet eller vad man ska säga.

I tisdags var jag för övrigt uppe till nästan elva på kvällen, och var sedan ändå inte sömnig nog att somna direkt. Så kanske är det fortfarande trötthet efter den kvällen som sitter i? (Nä, i vanliga fall är elva inte sent att gå och lägga sig, men nu under graviditeten är det nästan extremt sent )

Vad jag gjorde så sent i tisdags? Å, jag batikade slutligen en tröja En gammal mammatröja, som legat färdigvaxad för att batikas sedan någon gång i november En av de mammatröjor som ser ut som en helt vanlig topp, men som går att töja ut ofantligt över magen Jag har faktiskt fortsatt använda den i princip hela tiden mellan graviditeterna också – det är en bra tröja. Men den började se lite småtrist ut, så jag ville göra den lite roligare. Gul batikfärg på blå tröja – nu är den grön med blåa krumelurer

Jag satte mig för att börja titta igenom resterande kläder i stl 80 i Simons gamla lådor. Bodysarna är redan framtagna, men jag ville pejla läget på övrigt – byxorna behövs ju snart.

Men det är rätt mycket som nog inte riktigt funkar att använda. Eller det behöver nog kompletteras, i alla fall.

Man skulle ju kunna tro att det är årstiderna som gör att det inte funkar. De är ju trots allt födda på rakt motsatta årstider. Men ”problemet” är snarast att Jonatan behöver de stora storlekarna tidigare. Han är inte längre, men tjockare. Bland byxor i storlek 80 har vi rätt mycket typ ”grova” jeans. Det är kläder Simon använde när han var runt året och ett tag efter det, hade lärt sig gå och så. Det funkar inte riktigt till vår 6-månadersbebis En del av det kommer han att kunna ha, men annat kommer att vara urväxt innan det är funktionsmässigt relevant

Simon har ritat en bild på den kommande lillasyster/lillebror:

Jag hade inte tänkt köpa några fler mammakläder just nu. Jag tänkte vänta två veckor till, förbi UL, så att jag vet att där verkligen finns någon. Ja, eller i alla fall skulle jag inte köpa något dyrt. Lite underkläder och möjligen någon tröja.

Men så fick jag syn på den där klänningen.
Och det jag tänkte eller kände var inte bara ”ja, den där ser ju bra ut” eller ”ja, en sådan behöver jag nog”, utan mer ”ja, men precis så!”.
Nej, jag skulle inte ha den. Inte nu. Jag skulle vänta till om två veckor. Säkert finns den kvar då med.
Men hur det nu var, så kom jag in i provhytten.
Och hur det nu var, så köpte jag klänningen.

1500 kronor!
Jag vet inte om jag någonsin köpt något så dyrt i klädväg till mig själv tidigare.
Jo, en fjällrävenjacka och ett par vandrarkängor, som nog vardera kostade i den storleksordningen, köpte jag under min biologistudietid. Men det är liksom skillnad…

1500 kronor för en mammaklänning!

Den är i 100% lin. Jane Wikström.

Hördudu lill* i magen, nu ser du till att leva och må bra, när mamma köpt en så dyr klänning! *hytter med fingret

När jag väntade tvillingar, så bestämde vi oss för att ta en ”väntabarnförsäkring”. Alltså inte bara gratisförsäkringen, utan den som kostade pengar. Tvillingar innebär ju större risker, så det kändes liksom vettigt.

Vi kom dock aldrig så långt som att skicka in lappen innan rutin-UL i v 18. Och då visade det sig ju att det bara var ena tvillingen som levde Men då kändes det liksom som att vi skulle ha försäkringen ändå. Det kvarvarande fostret var ju inte mindre viktigt, mindre värdefullt, för att det bara var ett och inte två. Så det blev försäkring i alla fall.

Ungefär samma resonemang fortsätter vi på nu. Det här barnet är ju självklart inte mindre värt än Simon. Och vi kan ju inte gärna börja vara orättvisa mellan syskonen redan när det minsta är i magen

Så nu ligger lappen om VäntaBarn-försäkring ifylld, redo att postas.

Jag tror tröttheten börjar släppa *peppar peppar*

I alla fall har den här veckan, trötthetsmässigt, varit dräglig. Eller snarast från i onsdags, ungefär, tror jag. Det var nog ungefär då det började så smått.

Jag orkar saker.
Jag kollapsar inte av trötthet innan Simon somnat.
Jag kan ställa mig och diska på kvällen och känna att det faktiskt är rätt OK.
Jag orkar vilja göra saker.
Jag har till exempel orkat tycka saker är kul/intressanta på jobbet – eller inte bara suttit där med känslan av att jag ska bita ihop och orka den här dagen också.
Jag sätter igång en tvättmaskin eller hänger lite tvätt ”bara så där” – inte med gigantisk viljekraft, utan för att jag kan ju lika gärna…

Idag har jag börjat röja i allrummet på vinden. Bära ner överblivna brädstumpar, sortera verktyg, o.s.v. Det har jag egentligen velat hur länge som helst, men liksom inte orkat/itts. Nu bara satte jag igång. Visst, den fysiska orken räcker inte lika länge som normalt – det märks att jag är gravid, och jag har väl dessutom ”dragit på mig” dålig kondis – men i övrigt så funkar det.

Hoppas det håller i sig. Jag vågar inte lita på det än Men tro mig, jag har njutit av att känna mig levande de här dagarna

Jag är mjölkälskare även i vanliga fall. Mjölk är standarddryck till maten härhemma – jag tycker fortfarande det är lite konstigt med folk som tycker att det är konstigt med vuxna som dricker mjölk

Men nu är det UNDERBART gott med mjölk. Och jag kan inte dricka mig nöjd.

Kanske hänger det i viss mån samman med att jag är väldigt törstig. Och vatten smakar mig inte så himla gott för tillfället. Eller inte alla gånger, bara en del.

Men det är nog inte bara det. Mjölk är ju GOTT!!!

Två gånger den här veckan har jag gått och köpt en 3 dl-mjölk på vägen till jobbet. Egentligen alldeles för lite – men en hel liter kan jag ju inte riktigt klämma rakt av (eller om jag bara inte kan med att göra det ).

Nä, nu kanske jag ska gå och ta mig ett glas… mjölk

Det känns så, i alla fall. Jag tycker den är mindre nu än för några dagar sedan. Mindre påtaglig. Och byxorna känns lösare.

Jag antar att det kan vara frågan om att magsvullnaden lägger sig…? Mens det känns ju inte riktigt bra ändå Kombinerat med minskat illamående och, faktiskt, något minskad trötthet.

Ja, jag vet. ”Läskiga fasen”, eller hur?

Bara två och en halv vecka till UL
Bara två och en halv vecka till UL
Bara två och en halv vecka till UL
Bara två och en halv vecka till UL…
*mässar mantra*