Ganska stor del av tiden, sedan många veckor tillbaka.
Ingen särskild smak, mest bara… ofräscht. Eller otrevligt. Eller… jag vet inte.
Vissa dagar borstar jag tänderna flera gånger extra, för att bli av med det en stund.
Häromdagen föll jag till föga och köpte mintgodis och knaprade – mintsmaken döljer det bra.
Det är väl liksom bara en graviditetsgrej.
Bara ytterligare en av alla de där små irriterande sakerna. 
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
När tåget rullar in på stationen, bromsar det ganska kraftigt. Kanske är det också så att personen i sättet bakom lyckas dunka in sin väska i mitt ryggstöd – jag är inte säker. Det känns i alla fall som en rejäl knuff/dunk i rygg och nacke på mig.
Det väcker minnen. Den där gången, för ett drygt år sedan, när jag satt på ett stillastående tåg, framåtlutad, och läste, när de med en rejäl smäll körde på med ett annat tågset som skulle kopplas på. Det var en rejäl smäll, som gav mig panik. Mitt huvud studsade upp mot nackstödet av kraften. Och jag oroade mig; det var då bara tre månader sedan whiplashskadan på ett fartgupp
Färmodligen var det oron som fick mig att spänna mig efter tågincidenten för ett drygt år sedan. Jag fick tilltagande ont i nacken efter några dagar, och begav mig slutligen till akuten och fick sjukskriva mig och allt möjligt.
Nu, vid dagens incident på tåget, blir jag förstås orolig att oroa mig för mycket igen, så att jag spänner mig och får ont och drar igång en ond cirkel. Jag vet nu, av erfarenhet, att det är viktigt att jag släpper det ganska kvickt och kan skaka av mig det.
Så jag börjar rada upp de argument jag vet brukar lugna mig:
* Jag hade inget säkerhetsbälte på mig (säkerhetsbältet är visst en ganska väsentlig grej när det gäller whiplash)
* Jag satt ordentligt, med huvudet rakt och mot nackstödet
* Vi krockade inte med något
* Jag satt på ett tåg, som är stort och tungt
Sambon var med.
Sambon tycker att det är irrelevant att jag inte hade säkerhetsbälte på mig och att jag satt ordentligt. Det kvittar. Det har inte hänt något farligt. Det räcker. Man kan inte utgå från att allt i världen är farligt.
Fast det är ju så det är! Jag håller på att lära mig igen att inte allting är farligt. Jag håller på att samla på mig de erfarenheterna. Och då behöver jag också kunna slappna av i stunden, skaka av mig oron, så att jag inte trissar upp det och startar kaos i mig själv.
Skit samma att det är irrelevanta argument.
Skit samma att han tycker det är vidskepelse.
Jag blir rädd; jag måste hantera rädslan, och det måste jag göra med argument som biter på min rädsla.
*ledsen*
*gråtit massor*
*bråkat*
När jag gick till jobbet igår, efter två veckors julledigt, var det med inställningen att inte längre hemlighålla. Det är svårt att hävda att det inte syns 
Jag tror inte att jag fick en enda kommentar igår. Många var fortfarande lediga, och de som var på plats hade väl fullt upp med att läsa ikapp mejl och annat. Och jag satt mest på mitt rum, och gick innan eftermiddagsfikan.
Idag har frågorna kommit Inte öppet. Men de flesta som haft möjlighet att prata med mig på tu man hand/ostört har på något vis kommenterat min mage eller kommit med frågor 
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
Sedan har det varit sämre.
Bussen körde förbi mig, en bra bit, men stannade längre fram och väntade – vilket innebar att jag fick traska på i raskt tempo på den hala vägrenen
Tåget hade bara ett tågset (normalt är det två vid den tiden), så tåget var proppfullt, överfullt… Jag fick stå upp nästan hela vägen, i trängsel och värme. Jag var rätt nära att både svimma och kräkas
Ingen bra början
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
Är sååååå trött…
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
Det är oftast på morgonen jag kräks. För jag kräks när det är tomt i magen/när jag ätit för lite, och det är oftast på morgonen.
Igårkväll kräktes jag på kvällen, för andra gången den här graviditeten. Ja, jag hade nog ätit för lite. Och när jag gått och lagt mig, så låg jag på rygg en stund, vilket jag tror förvärrade det hela, så plötsligt tog illamåendet helt över. Som tur var hade jag en rostfri bunke ståendes vid sängen… för jag hade inte hunnit därifrån, om man säger så…
Kräkningar på kvällen innebär att magen inte är helt tom, utan bara nästan. Det blir mycket surare och otrevligare och mer ansträngande då
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
Magen växer. Det är ju ett tag sedan förra graviditeten, men jag tycker att den är större än motsvarande vecka då. Inget konstigt i det, magen brukar väl bli stor fortare med andra barnet. Men… förra graviditeten väntade jag fortfarande tvillingar vid den här tiden. Stundtals undrar jag om jag gör det den här gångn också…
Annars har jag börjat känna efter Med Simon kände jag rörelser sent. I v 19+6 kände jag något som kaaaaanske var fosterrörelser, och i v 20+1 kände jag något som jag var rätt säker på (och som jag i efterhand kan bekräfta var det). Men innan v 19+6 kände jag inget som jag vågade särskilja från gaser i magen.
Nu ligger jag ibland och känner efter. Och ibland tror jag att kaaaaanske. Men de mer distinkta sakerna är nog säkerligen gas. Däremot så har jag någon mer odefinierad känsla, som jag liksom inte alls kan beskriva – det är liksom nästan bara en känsla. Ibland tror jag – och ibland tror jag inte
Och också den känslan får mig att fundera. För ibland är det en bra bit åt höger, och ibland en bra bit åt vänster. Jag tycker att om det skulle vara bara en – och den är ju inte så stor ännu – så borde jag känna det mer i mitten.
Men jag vet inte…
Nåja, tre och en halv vecka till UL. Då får jag veta hur många levande det finns i min mage: 0, 1, 2 eller fler 
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
I somras, när sista Harry Potter kom, så köpte vi boken. Sambon läste den först. Jag, som var mitt i målandet av ovanvåningen, bestämde mig för att vänta; jag visste att om jag väl började läsa så skulle jag inte komma vidare med målandet…
Sommaren och hösten gick, och vi började bli mer klara däruppe. Jag skulle snart börja läsa boken, tänkte jag. Skulle bara hinna lite annat först. Det skulle väl bli utmärkt att ta det i samma veva som vi skulle ”tagga ner” och försöka oss på det här med att göra barn.
Någon gång i oktober-november tog jag ner boken, men insåg att jag var för trött för att orka ge mig på att läsa en så tjock bok på engesla i nuläget. Kom liksom inte igång. Och så till slut insåg jag att det bara var några dagar tills den skulle komma på svenska. Lika bra att vänta och köpa den på svenska
Sagt och gjot. Jag tror jag köpte den typ samma dag som den släpptes, och började läsa. Då, runt 21 november, hade inte den totala gravidtröttheten slagit till ännu – även om jag inte orkade sträckläsa på nätterna, så läste jag i alla fall en stund på kvällarna, innan jag slocknade.
Jag tror jag hann till sidan 300-nånting. Sedan tog det svärstopp. Jag orkade inte nåt. Inget alls. Och absolut inte läsa. Det ska liksom mycket till för att tröttheten ska ta övertag när man kommit en bit in i sista Harry Potter-boken – men så var det.
Jag har inte öppnat boken sedan dess. Inte orkat. Inte förrän i förrgår kväll, då jag kände att jo, det skulle nog kunna funka.
Jag läste. Och läste lite till. Lite till.
Igår läste jag stora delar av dagen. Igårkväll/inatt, vid 00.12 ganska exakt, la jag ifrån mig boken, utläst. Och då var jag ändå inte totalt utmattad, utan låg till och med och pratade med sambon en stund *kryss i taket*
Men idag är jag helt slagen…