Vad är det för fel på mig?
Är det bara upplagrad trötthet?
Eller är det någon sorts influensa på gång? Fast då tycker jag det borde kommit vidare till ”nästa stadium” nu.
Har jag kört mig själv för hårt för länge? Alltså, inte så att jag jobbat oerhört hårt, tvärtom. Men jag har varit på jobbet hela tiden, så mycket som jag ska. Trots graviditeten och den därtill kopplade tröttheten, m.m. Inga sjukdagar p.g.a. illamående – så illa har jag inte mått. Och inga sjukdagar av annat slag heller. Förra graviditeten drog jag på mig varenda förkylning inom mils avstånd – den här gången har jag varit helt förskonad.
Men jag känner mig rätt slutkörd. Jag går nog till jobbet mest för att jag tycker att jag borde – för det är ju inget fel på mig. Men jag har liksom ingen energi. För några veckor sedn hade jag det, men nu är den väck.
Och jag behöver energi för att orka ta i de saker jag ska göra nu. Och då blir det ganska hopplöst. Att försöka bygga upp närtverk och ta nya kontakter, när jag inte alls orkar…
Jag TROR att det egentligen är saker jag tycker om att göra. Men så blir jag rädd. Biter jag ihop och intalar mig det nu igen? Vad tycker jag egentligen, om jag inte vore så förgjordat trött? Ja, det vet jag ju inte.
Kör jag sönder mig?
Kör vi sönder Simon, för att vi inte har ork?
Det känns som att jag lite tappar sammanhangen i livet…
Eller är det bara helt normal februaritrötthet?
Och så vill jag känna bebis sparka, så att jag åtminstone kan veta att h*n mår OK. För dit far tankarna också: Tänk om jag mår skit för att bebis mår skit. Tänk om bebis är död och ligger i magen och ruttnar… 
Ja, jag ska gå och sova nu. Hoppas på att orken återkommer. Inte försöka tänka i för många steg framåt…