Monthly Archives: februari 2008

Det är väl bara att inse: tröttheten från förra graviditeten är här igen.
Det är det som händer med mig när jag blir gravid. Det är min krämpa.
Och det vore så mycket enklare om det var något konkret: högt blodtryck, lågt Hb, foglossning eller nåt sånt.
Men nej, jag är trött. Jag är bara trött. Och det kvittar hur trött man är, för det är ändå ”bara”.

Och det är bara att inse, att jag på något vis måste trappa ner. Jag kan inte fortsätta att jobba fullt ut (ens mina 80%) hela graviditeten ut. För då kommer jag att vara lika slutkörd den här gången. (Eller värre?) Jag måste ha ork kvar till sedan. Till förlossningen, men framför allt till det som kommer efter: bebistiden. Det är tufft nog ändå. Men det blir liksom inte bättre av att ha helt slut på all ork redan från början.

Jaha. Insikt. Men vafan göra nu då?
Sjukskrivning? Försöka bli sjukskriven för ”bara” graviditetströtthet? Ja, just det, det godkänner frikostiga försäkringskassan säkert! *ironi*
Och pengar måste man ju ha.
Dessutom är jag alldeles för trött för att orka dra i sånt där, att försöka klura ut ett sätt eller ens kolla vilken läkare jag bör vända mig till. Jag orkar inte. Det är liksom enklare att låta det rulla på en dag till och en dag till. Vissa dagar är det ju bättre – då går det att intala sig att det löser sig.
Jovisst. På nåt sätt löser det sig alltid. Förr eller senare. Eller mycket senare.

Jag vill ju vara rädd om mig själv. Men hur?

Vad är det för fel på mig?
Är det bara upplagrad trötthet?
Eller är det någon sorts influensa på gång? Fast då tycker jag det borde kommit vidare till ”nästa stadium” nu.

Har jag kört mig själv för hårt för länge? Alltså, inte så att jag jobbat oerhört hårt, tvärtom. Men jag har varit på jobbet hela tiden, så mycket som jag ska. Trots graviditeten och den därtill kopplade tröttheten, m.m. Inga sjukdagar p.g.a. illamående – så illa har jag inte mått. Och inga sjukdagar av annat slag heller. Förra graviditeten drog jag på mig varenda förkylning inom mils avstånd – den här gången har jag varit helt förskonad.

Men jag känner mig rätt slutkörd. Jag går nog till jobbet mest för att jag tycker att jag borde – för det är ju inget fel på mig. Men jag har liksom ingen energi. För några veckor sedn hade jag det, men nu är den väck.
Och jag behöver energi för att orka ta i de saker jag ska göra nu. Och då blir det ganska hopplöst. Att försöka bygga upp närtverk och ta nya kontakter, när jag inte alls orkar…

Jag TROR att det egentligen är saker jag tycker om att göra. Men så blir jag rädd. Biter jag ihop och intalar mig det nu igen? Vad tycker jag egentligen, om jag inte vore så förgjordat trött? Ja, det vet jag ju inte.

Kör jag sönder mig?
Kör vi sönder Simon, för att vi inte har ork?
Det känns som att jag lite tappar sammanhangen i livet…
Eller är det bara helt normal februaritrötthet?

Och så vill jag känna bebis sparka, så att jag åtminstone kan veta att h*n mår OK. För dit far tankarna också: Tänk om jag mår skit för att bebis mår skit. Tänk om bebis är död och ligger i magen och ruttnar…

Ja, jag ska gå och sova nu. Hoppas på att orken återkommer. Inte försöka tänka i för många steg framåt…

Jag vet inte vad det är med mig idag.
Det är inte bara den vanliga tröttheten eller bristen på ork och engagemang. Inte bara ”Jag är trött” och ”Jag ids inte”.
Jag orkar inte.
Idag klarar jag helt enkelt inte av att jobba. Har ingen kraft. Kan inte ens bita ihop och försöka göra enkla saker.
Det går inte.

Jag kan inte påstå att jag mår illa. Fast jag mår skit, på nåt vis.
Är inte snorig. Men har en tendens till konstig huvudvärk.

Men som sagt var, jag insåg att det faktiskt inte funkade att jobba. Efter att ha varit där ett par timmar och åstadkommit ingenting, så tog jag mig hem.

Har vilat en stund.
Ska försöka få i mig lite mat.
Sedan blir det sängen igen.

Igår eftermiddags, när jag satt på jobbet kände jag… rytmiskt boxande (?!) inifrån magen. På höger sida, strax ovanför navelhöjd.
Tydliga… boxar. Med i princip jämna intervall. Ganska tätt.
Med tanke på tätheten och taktfastheten och att det kom på samma ställe hela tiden, så tycker ”det sunda förnuftet” att det inte kan ha rört sig om sparkar. Snarast hicka, eller puls… Fast det kändes inte så.

Det kändes som att någon därinne låg och boxade rakt ut, på samma fläck, igen och igen.

Och då är jag ändå ”bara” i v 19…

Vi var ute i trädgården en stund idag, i det fina vårvädret. Och eftersom Simon ville vara kvar ute en stund till, så tänkte jag att jag kunde passa på och rycka upp lite av det värsta ogräset i örtagården.

Jag kan meddela att redan nu är det närt intill omöjligt att sitt på huk och rycka ogräs Hur ska det då bli längre framåt våren

Idag låg det på 130. Vilket faktiskt är högre (om än marginellt) jämfört med på inskrivningen (då låg det på 127). Trots att jag inte ens äter Mitt Val Kvinna den här gången. (Hade egentligen funderat på att skippa de rena folsyratabletterna nu och gå över till en Mitt Val Kvinna om dagen, men nu vet jag inte – det kanske är dumt…)

Sköterskan tyckte att, ja ja, vi passar väl på att kolla blodtrycket ändå när du ändå är här.
110/69. Vilket är lägre än på inskrivningen.

”Ska vi ta vikten också, så har vi gjort allt?” frågade sköterskan. Tja, det var väl lika bra.
79,4 kg (eller egentligen 80,4 och så ett kg avdrag för vinterkängor ). Det är 6 kg mer än på inskrivningen

Och så fick jag gå och kissa och kolla urinet med sticka också, när vi ändå var igång. Men inget avvikande där.

Så tyckte sköterskan att jag lika gärna kunde gå in till BM ett varv och prata vidare. Min ”vanliga” BM var inte där idag (det visste jag att hon inte skulle vara), så jag fick träffa den jag hade förra graviditeten.

Vi pratade om min trötthet och huvudvärk, om att alla värden såg bra ut, om att synen kan förändras/påverkas under graviditet, om att det ju kan vara bara hormonerna, om att jag i alla fall inte märkt något flimmer för ögonen, om att ja, jag dricker ordentligt, om att jag gärna får se till att äta lite och ofta, ifall det är blodsockernivåerna som leker jojo, och om jag självklart skulle fortsätta vara uppmärksam – om det blir värre får jag höra av mig och kanske träffa läkaren.

Och så undrade hon om jag ville höra hjärtljuden nu när jag ändå var där ”Ja, om du har tid”, sa jag

Enligt BM stökade bebisen runt ordentligt. ”Det känner du själv också, va?”. Nä, jag gör inte det Men hjärtljuden var som de skulle. Ungefär 140-144 uppskattade hon det till.

Ja, ja. Risken är väl helt enkelt att jag kommer att dras med den eviga tröttheten den här gången också
Men bebisen mår i alla fall bra Det är bara mamma som får lida

Ibland tror jag att jag känner nåt. Fast väldigt sällan och väldigt lite, och snarast allt mer sällan. Det går dagar emellan.
Framför allt tycker jag inte alls att det stämmer med hur det ”ska” kännas i början:

• inga fiskstjärtar som sprätter runt
• inga fjärilar
• inga bubblor som spricker

När det känns, så känns det snarast som att något knölar runt därinne. (Och det låter egentligen ganska rimligt när man har moderkakan i framvägg – tycker jag i alla fall.)

Å andra sidan så tyckte jag inte att det stämde med hur det ”ska” kännas (ja, alltså fiskstjärtar o.s.v.) när Simon låg i magen heller.

är en kofta från herravdelningen.

Det är en grön slätstickad yllekofta, med dragkedja fram. Jag köpte den för några år sedan, när jag hade tröttnat på att alla koftor på damavdelningarna slutade i midjan och lämnade ett dragigt glapp mellan tröja och byxor. (Så oerhört korkat, liksom! En yllekofta eller -tröja har man ju för att hålla sig varm – alltså ska den vara funktionell. Och då måste man alltså gå till herravdelningen!)

Det är alltså en kofta som går ner ordentligt om ryggen och magen. Men det är inte den största poängen nu.

Vad som gör det till en fantastisk mammatröja, är att dragkedjan även kan dras uppåt! När man dragit igen dragkedjan, så kan man öppna dragkedjan nerifrån, så att den är öppen nedtill men inte upptill. Utmärkt för en stor mage

I ärlighetens namn har jag två koftor till med samma typ av dragkedja, och båda dessa är faktiskt köpta på damavdelningen (men något år senare). Men den gröna yllekoftan är mest rätt så här års

Tyvärr har jag upptäckt (eller insett) ett problem med dessa fantastiska mammatröjor: man måste dra upp dragkedjan innan man kan öppna den nerifrån igen. Och att det är ett problem har jag insett just för att magen nu börjar bli ganska stor. Jag får redan nu dra in magen en aning för att kunna dra upp dragkedjan. Förr eller senare kommer den dag när jag inte kan dra upp dragkedjan alls

Hoppas det hinner bli vår innan dess, i alla fall

…och nu ökar den på för varje dag Idag, den kväll i veckan, som är ”min” och jag inte har något ansvar hemma, valde jag att gå tidigare från jobbet, åka raka vägen hem och gå och lägga mig. Efter att ha vilat (och stundvis sovit) ett par timmar samt tagit alvedon, klarar jag nu i alla fall av att sitta upp, men jag mår skit Jag orkar inget på jobbet, orkar inte ta itu med saker…

Jag hoppas att det handlar om sjunkande Hb, för då går det att göra något åt det. Jag kan inte gå så här i 5 månader till Jag har i alla fall ringt MVC och ska få komma och kolla Hb om några dagar.

Nå, jag kan ju konstatera att jag inte gillar att vara gravid, för att uttrycka det milt. (Överväger stundtals ord som ”avskyr”.) Nä, jag har inte drabbats av några allvarliga komplikationer, jag vet. Men jag tycker det är för jäkligt i alla fall

Idag har jag avvärjt den första ”klappa magen”-attacken. Rent fysiskt. En som, under tiden hon frågade när jag skulle ha, sträckte fram handen för att klappa magen. Jag lyckades ha min hand så att jag liksom föste bort hennes hand, och hon försökte igen, och jag avvärjde igen. Ruskigt irriterande, och samtidigt så pratade vi ju, så jag kom mig liksom inte för att avbryta och säga ifrån där i korridoren på jobbet; dessutom hade jag egentligen bråttom. Nå, jag lyckades i alla fall avvärja, vilket kändes ganska viktigt – till slut gav hon upp.

Men jag måste verkligen skaffa en sådan där tröja nu, med texten ”Rör inte min mage” eller nåt sånt.