Jag har varit hos läkaren idag och diskuterat min medicin. Jag äter ju sertralin.
Jag började med det strax före jul 2006, och sedan mars 2007 har jag ätit samma dos som jag gör nu: 100 mg om dagen.
Minst ett halvår med effektiv dos, brukar man säga, eller uppemot ett år.
Min samtalskontakt sa för ett par månader sedan att han ansåg att det började bli möjligt att trappa ner. Och nu är det ju ett år.
Och ja, jag mår bättre. Mycket bättre. – Jag är trött, och det är stundtals smdeppigt att vara gravid och inte orka göra något mer än det nödvändiga – det vill säga inte ha energi till något kul – och det är påfrstande med en fyraåring i ”trots”. Men allt det är ju egentligen saker på en annan nivå. Jag mår mycket bättre, i grunden. Jag har mycket mindre katastroftankar, och kan släppa dem mycket mycket snabbare.
Läkaren tycker jag ska trappa ner nu.
Jag vet att det låter vettigt.
Han tycker att jag ska halvera dosen från och med imorgon, kör på 50 mg om dagen i två veckor, och därefter slutar med sertralinet.
Jag vet att det låter vettigt.
Men jag är nervös. Det finns en trygghet i att veta att det fortsätter så här. Att utsätta mig för ”risker”, i form av att något ska kännas värre – nu, när jag är känslig av graviditeten… Det känns vanskligt.
Förmodligen är det mer frågan om min egen nervositet än om att jag faktiskt har skäl att oroa mig. Jag skulle vilja ha sockerpiller och tro att jag faktiskt fortsatte 
Och så är det allt man hört och läst. Om utsättningsproblem. Om att drabbas av återfall och ha svårt att knyta an till barnet när det föds.
Jag vill inte ha det som när Simon föddes. Jag hade det jobbigt. Jag vill inte att det ska bli så igen.
Det är så svårt att veta vem man ska tro på. En del säger att man bör minska dosen eller helt skippa sertalinet innan förlossningen. Andra säger tvärtom. Inte lätt att veta då, ju 
Men jag kan ju å andra sidan inte sitta inne med hela sanningen själv 
Jag kan bara göra tillräckligt bra. Nu får jag prova så här. Se om det funkar. Gör det inte det, så vet jag ju vart jag ska vända mig.
Men nervös är jag ändå. För hur de här närmsta veckorna och månaderna ska kännas. Och så får det liksom den nya bebistiden att också flytta lite närmre. Hur ska det bli???
Men jag har i alla fall även byggt lite på skyddsnätet idag. Läkaren lovade skriva en remiss till psykolog, som ska kalla mig efter att bebisen är född. Det innebär att jag har en fast punkt efter förlossningen. Ett tillfälle att se till att lyssna på mig själv, diskutera hur jag mår, om det funkar, hur det känns.
Inte bara gå till BVC och mäta och väga och prata om hur amningen funkar. Inte bara rusa mellan blöjbyten, amning och skrik – utan också avtalad tid att ta hand om mig.
Det är bra.