Jag nämnde det för en kollega i morse: att jag ska trappa ner, och ganska snabbt dessutom. Jag tänkte att det borde funka: hennes döttrar mår inte helt bra, och därför har hon också en del erfarenhet av SSRI.
Men nej, jag fick skräckhistorier. Eller kanske inte skräckhistorier – det är att överdriva – men historier om hur jobbigt det blivit att trappa ner, även när det varit långsammare, och någon historia om någon som mått riktigt jävla dåligt.
Faktiskt inte alls vad jag vill höra just nu. Jag känner mig tillräckligt osäker och nervös i detta ändå. Jag hade ju lyckats börja känna att jomendetordnarsig, ta det som det kommer, inte fundera för mycket, det blir som det blir och funkar det inte så finns det en lösning på det också.
Nu känns det mer som att världen kommer att rasa. Eller som att jag kommer att gå och känna efter om världen kommer att rasa, så att jag kommer att få världen att rasa bara av att känna efter… 
Dumt att prata med folk. Skulle låtit bli.