Monthly Archives: mars 2008

Jag har varit hos läkaren idag och diskuterat min medicin. Jag äter ju sertralin.
Jag började med det strax före jul 2006, och sedan mars 2007 har jag ätit samma dos som jag gör nu: 100 mg om dagen.

Minst ett halvår med effektiv dos, brukar man säga, eller uppemot ett år.
Min samtalskontakt sa för ett par månader sedan att han ansåg att det började bli möjligt att trappa ner. Och nu är det ju ett år.

Och ja, jag mår bättre. Mycket bättre. – Jag är trött, och det är stundtals smdeppigt att vara gravid och inte orka göra något mer än det nödvändiga – det vill säga inte ha energi till något kul – och det är påfrstande med en fyraåring i ”trots”. Men allt det är ju egentligen saker på en annan nivå. Jag mår mycket bättre, i grunden. Jag har mycket mindre katastroftankar, och kan släppa dem mycket mycket snabbare.

Läkaren tycker jag ska trappa ner nu.
Jag vet att det låter vettigt.
Han tycker att jag ska halvera dosen från och med imorgon, kör på 50 mg om dagen i två veckor, och därefter slutar med sertralinet.
Jag vet att det låter vettigt.

Men jag är nervös. Det finns en trygghet i att veta att det fortsätter så här. Att utsätta mig för ”risker”, i form av att något ska kännas värre – nu, när jag är känslig av graviditeten… Det känns vanskligt.

Förmodligen är det mer frågan om min egen nervositet än om att jag faktiskt har skäl att oroa mig. Jag skulle vilja ha sockerpiller och tro att jag faktiskt fortsatte

Och så är det allt man hört och läst. Om utsättningsproblem. Om att drabbas av återfall och ha svårt att knyta an till barnet när det föds.
Jag vill inte ha det som när Simon föddes. Jag hade det jobbigt. Jag vill inte att det ska bli så igen.

Det är så svårt att veta vem man ska tro på. En del säger att man bör minska dosen eller helt skippa sertalinet innan förlossningen. Andra säger tvärtom. Inte lätt att veta då, ju

Men jag kan ju å andra sidan inte sitta inne med hela sanningen själv Jag kan bara göra tillräckligt bra. Nu får jag prova så här. Se om det funkar. Gör det inte det, så vet jag ju vart jag ska vända mig.

Men nervös är jag ändå. För hur de här närmsta veckorna och månaderna ska kännas. Och så får det liksom den nya bebistiden att också flytta lite närmre. Hur ska det bli???

Men jag har i alla fall även byggt lite på skyddsnätet idag. Läkaren lovade skriva en remiss till psykolog, som ska kalla mig efter att bebisen är född. Det innebär att jag har en fast punkt efter förlossningen. Ett tillfälle att se till att lyssna på mig själv, diskutera hur jag mår, om det funkar, hur det känns.
Inte bara gå till BVC och mäta och väga och prata om hur amningen funkar. Inte bara rusa mellan blöjbyten, amning och skrik – utan också avtalad tid att ta hand om mig.

Det är bra.

Och stundtals är det rätt rejäla kickar. Favoritstället verkar vara strax till höger om naveln, lite över navelhöjd. På tåget hem idag satt jag och studerade magen, och konstaterade att jodå, det syns faktiskt lite när de där rejäla kickarna kommer. Däremot hade jag svårt att avgöra om de faktiskt kändes på utsidan – det som känns inifrån är ju så kraftfullt, så det blir liksom svårt att urskilja.

Inte så ofta, men dock, och väldigt påtagliga när de kommer. Kan inte minnas att jag hade något i närheten av dem förra gravidteten.

För övrigt kan jg meddela att det fortfarande händer att jag kräks på morgonen. Det kan gå över en vecka mellan gångerna. Men om jag har mycket morgonslem att hosta loss, så händer det att jag triggar kräkreflexen – och då är det kört. Det kommer bara galla, men kräkas måste jag.

En begagnad Sino. Svart.
Hoppas nu att det blir rätt och bra

Förra graviditeten åt jag kopiösa mängder frukt. I början av graviditeten, under illamåendeperioden, var det en frukt i timmen för att hålla illamåendet i schack. Men även därefter var det MYCKET frukt. Jag är även normalt sett glad för frukt, men det blev mer än vanligt… Sötsaker däremot var jag inte förtjust i. Jag minns att vi var på bröllop – jag kan väl ha varit något förbi v 20 – och jag tyckte bröllopstårtan smakade vedervärdigt: den var så söt att den verkligen inte gick att äta.

Den här gången är jag faktiskt inte så väldigt glad för frukt. Visst, jag äter en del frukt. Köper jag med mig till jobbet, så äter jag upp det. Men det utövar ingen lockelse på mig. Ibland äter jag faktiskt pliktskyldigast lite frukt, för att jag vet att jag borde.

Men jag har däremot inga problem att trycka i mig en smarrig bakelse eller lite kladdkaka Och jag äter godis ibland! *kryss i taket*

Om bebisen skulle födas nu, så skulle den ha möjlighet att klara sig… Jisses.

Jag känner av bebisen varje dag nu. Inte jättemycket, oftast inte så väldigt kraftfullt, men i alla fall.

Förra graviditeten sa jag nog att jag inte hade någon känsla alls. Fast om någon hade krävt att jag skulle klämma fram en gissning så hade jag gissat på pojke. Å andra sidan trodde jag att det var frågan om någon sorts ”kompensationsresonemang” eller vad man ska kalla det. Eftersom jag nog liiite hellre ville att det skulle vara en flicka, så trodde jag att det var jag själv som intalade mig att det var en pojke, för att inte blir besviken. Men var det verkligen det det var frågan om, eller var det kanske snarast en känsla? För ibland påminde jag mig själv aktivt om att det faktiskt lika gärna kunde vara en flicka. – Snacka om cirkelresonemang Nåja, ut kom en pojk

Den här gången är min spontana känsla att det är en flicka. Det är den känsla jag haft hela graviditeten, bortsett från enstaka tillfällen. Jag kan inte riktigt säga vad det är – det är just bara en känsla. Men det är en påtaglig känsla.

Jag har väl generellt sett lite svårt att lita på sånt som ”bara” är känslor. I alla fall när det handlar om sådant där det finns ett ”rätt” svar. Risken är ju rätt överhängande att jag kommer att bli överbevisad, rent sakligt. Och då känner jag mig korkad, bortgjord, om jag känt fel. Då vore det ju bättre att inte spekulera

Idag är jag i v 21+0 eller 21+1, beroende på hur man väljer att räkna.
Igår var det exakt 19 veckor till BF.
Det innebär att jag nu är halvvägs!

Ja, jag vet att de flesta räknar det som halvvägs vid 20+0. Men själv tycker jag att om det ska vara någon vits med att notera när man är halvvägs, så måste man titta på den tid man faktiskt är gravid. De första två graviditetsveckorna är man ju faktiskt inte det Alltså är graviditeten i sig 38 veckor, och då är man halvvägs vid 21 fulla veckor.

Och det är jag förbi nu