Monthly Archives: april 2008

Magen trycker på nerifrån. Brösten uppifrån. Mellan magen och brösten finns – ingenting. Jo, ett hudveck, som går in och sedan ut igen.

Revbenen ska sitta där också, men de får inte plats.

Magen försöker liksom lägga sig ”dubbelt”. Stoppa in sig själv ett varv innanför sig själv.

Jag får liksom nästan som kramp mellan mage och bröst på höger sida. Speciellt om jag sitter på tåg eller buss. Jag måste stå eller ligga eller sitta rak som en fura i ryggen (eller helst lite svankad) för att få plats. Tväront gör det

Igår skippade jag BH, för att minska på antalet saker som är ivägen i ”regionen”. Det gjorde liiite skillnad. Men jag inser att det är en skillnad som kommer att ”ätas upp” på några dagar.

Efter förra graviditeten hade jag problem, länge, i just det området. Konstiga muskelknutor, som att musklerna faktiskt gått sönder och läkt fel. Vården verkade inte ha sett nåt sånt innan, så jag slussades runt en hel del. Gick ett tag hos en sjukgymnast, som gav mig övningar och massage. Och så sakteliga blev det bättre.

Undras hur det blir efter den här graviditeten

Jag tog mina sista 25 mg sertralin i tisdags morse. Men varje morgon så får jag liksom tänka ett antal gånger ”Ja, och så var det tabletten. – Nä, just det, den ska jag inte ta.” Det är liksom knepigt med rutiner man haft länge – i det här fallet en bra bit över ett år. Typ en evighet. Och så ska man inte göra det längre. Känns liksom bara… skumt. Som att man glömt ta på sig skorna innan man går till bussen.

Annars?
Ja, jag vet ju inte.
Jag vet inte om de konstiga känslorna i ben och fötter och yrselkänslan (ibland gungar världen allt en aning)/känslan av lågt blodtryck beror på sertralin-”brist” eller på graviditeten.
Detsamma gäller min… eh… ”känslosamhet”.
Graviditeten är en fullt rimlig förklaring.
Sertralinutfasning är en fullt rimlig förklaring.
Eller så är det ”bara” något helt annat

Men ibland vill jag fanimej inte vara gravid. Ibland skulle jag göra nästan vad som helst för att slippa.

Och ibland önskar jag att jag inte hade alla dessa jävla kloka och förståndiga spärrar, som hindrar mig från att göra dumma saker. Ibland önskar jag att jag hade modet att svälja en burk tabletter eller hoppa framför ett tåg.

Eller att bara någon kunde tala om för mig att det är OK. Att jag inte behöver orka allt. Att det är OK att jag inte är perfekt, inte alltid räcker till.
En klapp och en kram. Istllet för en evighetslång diskussion om att ”du gör alltid si eller så” eller ”jag har det också jobbigt”.

Fan.
Ikväll vet jag inte var jag ska bli av. Eller om tårarna nånsin ska ta slut. Eller om jag ens vill att de ska det. För alternativet är tomhet. Då är tårarna mer sällskap.

Jag undrar om jag har fasligt lågt blodtryck. Eller snarast tendenser till blodtrycksfall. Det känns visserligen inte som det i så fall gjorde under förra graviditeten, eller som det brukar göra annars om man reser sig för fort. Men det är den bästa förklaringen jag kan komma på. En lätt känsla av att det gungar till och att jag kanske ska svimma. När jag går. Speciellt i trappor. (Vill inte svimma i en stentrappa!)

Och så har jag konstiga pirrningar i höger fot. Jag tror jag har nämnt det innan, som något som hänt enstaka gånger när jag går. Men nu är det mest hela tiden (ja, ändå bara när jag går).

Jag gissar på att jag samlar en del vätska. Och det trycker väl på på konstiga ställen.

Men det är inget kul att känna sig svajig.

Och jag behöver den verkligen. För igår och idag har jag haft tväront i höger axel. Sådär riktigt jävla ont så jag knappt kan lyfta på armen

Annars är det mestadels en ganska skitkass vecka.

I måndags morse kräktes jag. Jag hade så mycket morgonslem att hosta loss på morgonen, så det gick inte att undvika att trigga kräkreflexen

Och sedan mådde jag skit på väggen till jobbet: susningar, yrsel, obekvämt, konstigt, fel i hela mig. Det är ganska vanligt att det känns så (typ minst varannan dag), men oftast inte fullt så illa. Och et brukar lugna sig efter en stund, så när jag väl kliver av tåget brukar det ha hunnit bli drägligt, och när jag kommer till jobbet brukar jag vara människa. Tyvärr inte så denna gången. Jag hade liksom fasligt låg medvetandenivå, kom liksom inte upp genom yrsel och skitmående och trötthet och allt. Så efter ett par timmar fick jag ge upp och gå hem. Det gick verkligen inte att jobba. Gick inte ens att stå ut med att sitta.

Jag tänkte börja knåpa på förlossningsbrev inför den kommande förlossningen. Och då kunde det ju vara bra att ha det gamla förlossningsbrevet, från förra graviditeten, att utgå från.

Jag är sämst i världen på att rensa ut gamla filer. Så den borde finnas kvar på datorn.
BORDE.

Jag har letat och letat och letat.

Nej, den verkar inte finnas kvar

Ja, jag vet. Det är OK att dricka te under graviditeten. Det gör jag också. Men det smakar ju liksom inte som det brukar

Att kaffe inte smakar kan jag leva med. Kaffe luktar och smakar illa när jag är gravid; bara lukten gör mig illamående. Men som sagt var, det kan jag leva med.

Teet är värre. Te går att dricka. Även om jag nu under graviditeten helst har i lite mjölk (vilket jag inte vill annars), för att det ska kännas mer OK. Men det är liksom inte ”Åh, vad gott med te!”. Mer bara något jag dricker lite socialt i största allmänhet. Inget jag saknar om det inte blir något. För det smakar ju ändå inte som det ska.

Jag vill ha en GOD KOPP TE!

”Det fanns en tid av oföddhet, den minns jag inget av…” (Collan Staiger)

Nej, man kanske inte minns något tydligt flera år senare. Men det sägs ju att bebisen nu faktiskt har utvecklat någon sorts minne.

Vad tänker du på därinne?
Vad kan man tänka? Eller snarast, hur tänker man? Du därinne har ju fortfarande inga ord att tänka med, och en oerhört begränsad värld vad gäller intryck och erfarenheter. På ett sätt tycker jag att dina tankar måste vara oerhört abstrakta. Men abstrakta tankar anses väl mer komplicerade – så snarast bör de väl då vara oerhört konkreta?

Olika ljust och mörkt.
Varmt och kallt.
Olika smaker på fostervattnet.
Världen lutar åt olika håll.
Ibland finns det fler ljud än annars.
Ibland gungar världen.
Ibland är det något ivägen, som du försöker sparka eller boxa bort.

Men vad tänker du?

Under förra graviditeten kände jag aldrig av några sammandragningar eller förvärkar. Ingenting. (Förrän en dryg timme efter att vattnet gått och förlossningen drog igång.) ”Nej, men det är inte så konstigt”, sa andra gravida. ”Du är förstföderska. Vänta till nästa gång du är gravid, då kommer du säkert också att ha förvärkar.”

Under förra graviditeten läckte aldrig mina bröst. Inte en droppe mjölk, förrän bebisen var född. Då kom det med besked. (Och sedan läckte jag massor och länge ) ”Nej, för du väntar ju bara första barnet – men vänta till nästa gång du är gravid. Då kommer du förmodligen att börja läcka mycket tidigare!”

Jaha. Nu är det nästa graviditet. Och, tja, jag är ju ”bara” i v 29 än…
Så jag undrar – hur blir det den här gången?