Den senaste veckan har jag kännt av huvudet mer än på mycket mycket länge. Inte vanlig huvudvärk. Nej, mitt tinningsonda som kom efter whiplashincidenten. Ont i vänster sida av huvudet. Någon sorts spänningsont, med muskulär koppling.
Det är absolut inte så att jag har jätteont. Mer att jag inte alls kännt av det överhuvudtaget på så länge – eller i alla fall bara så lite att jag inte tänkt på det. Nu känner jag till och från av det. Den där lätt rinnande känslan. Framför allt när jag åker tåg. Jag tror jag kände av det första gången i måndags.
Ja, självklart har jag funderat kring vad det kan bero på 
(Om jag inte hade något förslag på vettig förklaring, så skulle jag ju vara tvungen att tro att det helt enkelt blivit värre igen – och då skulle jag få panik och tro att nu är det kört, nu blir det bara sämre för all framtid 
)
Mina möjliga förklaringar:
- Eftersom jag är så obekväm i kroppen och inte hittar några särskilt bekväma sätt att sitta på tåget, så har jag vid några tillfällen suttit ”på sidan”, med sidan av huvudet mot huvudstödet. Detta har varit påtagligt bekvärmare för min gravida kropp. Men det innebär ju att huvudet har skakats på ett annat sätt än det varit vant vid på länge (jag har inte vågat sitta annat än ”rakt” och ordentligt, p.g.a. min nacknoja), och det aktuella området har ju faktiskt varit det som legat an mot huvudstödet – vilket ju då inte hänt på länge.
- Kroppen är allmänt obekväm och spänd på alla sätt och vis. Och nr man får spänningar i kroppen, så brukar de ju ha en tendens att vilja sätta sig där man har sina svaga punkter. Vilket ju förstås numera detta område i huvudet är.
- Brist på massage och träning. Som den fegis jag är har jag inte varit iväg och fått ordentlig massage av nacken och dess omgivning nu under graviditeten. Jag har inte heller masserat huvudet (vilket jag vet hjälper) på länge. Jag har inte heller tränat sedan förra våren.
- Jag har trappat ner sertralinet. Tänk om det bara är för att jag ätit sertralin som jag inte märkt av det onda – fast det hela tiden funnits där!
Fast nej, det verkar orimligt, när jag tänker på det. Jag vet ju att jag gick hos sjukgymnasten och tränade för att bli av med det onda långt efter att jag börjat med sertralinet, ja, långt efter att jag kommit upp i full dos. Så det är nog den minst rimliga förklaringen. (Jag borde inte behöva oroa mig för att behöva äta setralin resten av livet för att slippa ha ont )
Men det oroar mig ändå lite – om än inte så mycket som jag själv skulle befarat För om det börjat märkas av nu, och jag har tolv veckor kvr av graviditeten… innebär det då att ajg ska räkna med att det blir värre under resten av graviditeten? Och att det faktiskt kommer att bli illa under förlossningen? För detta var ju mina farhågor redan från början, redan första hösten, alltså ett år innan vi började försöka på barn nr 2. Jag har bara ”glömt” denna farhåga, lugnad av det faktum att det onda så gott som försvunnit.
Så – hur ska det bli? Nu? Vid förlossningen? Och sedan, efteråt?
Jag borde väl ta min feghet vid hornen och boka en massagetid. Det SKA ju vara OK med massage när man är förbi de tre första månaderna – och det är jag ju 
Men jag är en fegis. Och det är svårt att bryta fegisvanor. Så lätt att ta det säkra före det osäkra.
För TÄNK OM förlossningen drar igång alldeles för tidigt när jag nyss varit på massage? (Jag vet. Katastroftanke.)
Nå. När det närmar sig förlossning ännu mer, alltså framåt v 35 eller så, så ska jag nog våga mig iväg. För jag tror att det vore bra för hela min kropp med lite massage. Borde typ underlätta inför förlossningen om kroppen är lite i skick.