Jag tog mina sista 25 mg sertralin i tisdags morse. Men varje morgon så får jag liksom tänka ett antal gånger ”Ja, och så var det tabletten. – Nä, just det, den ska jag inte ta.” Det är liksom knepigt med rutiner man haft länge – i det här fallet en bra bit över ett år. Typ en evighet. Och så ska man inte göra det längre. Känns liksom bara… skumt. Som att man glömt ta på sig skorna innan man går till bussen.
Annars?
Ja, jag vet ju inte.
Jag vet inte om de konstiga känslorna i ben och fötter och yrselkänslan (ibland gungar världen allt en aning)/känslan av lågt blodtryck beror på sertralin-”brist” eller på graviditeten.
Detsamma gäller min… eh… ”känslosamhet”.
Graviditeten är en fullt rimlig förklaring.
Sertralinutfasning är en fullt rimlig förklaring.
Eller så är det ”bara” något helt annat 