Monthly Archives: maj 2008

Den där mördande tröttheten lättade en aning för ungefär en månad sedan. Det har inneburit att jag faktiskt varit något mer människa ett tag: kunnat fokusera mer, göra mer nytta på jobbet, ibalnd faktiskt orkat vara uppe en stund på kvällarna. Kännt mig mer levande. I alla fall lite mer.

Nu börjar jag bli tröttare igen. Fast nu är det en annan sorts trötthet. Innan tror jag att den var mer hormonell – jag var mer bara totalt knockad. Nu är det mer av fysisk utmattning.

Jag har en massa ont på en massa konstiga ställen. Ont och trött i benen, förstås. Sådan där total trötthet som när man varit ute på en vandringsled hela dagen.

Men också t.ex. ont i sidan av magen. Vänster sida av magen. Muskelont, lite som en muskelinflammation eller när man hostat i tre veckor. Vilket förstås gör att det gör väldigt ont att hosta – och hosta behöver jag göra ibland…

Ont i ljumskarna.
Stel och konstig och besvärlig i kroppen.

Och jag kan nästan inte göra något fysiskt krävande. Åtminstone inte om det involverar böja sig ner. Eller jo, jag kan. Men efteråt får jag så gräsligt ont och blir så fasligt andfådd, och det tar sådan tid att hämta sig (typ flera dagar).

Och så är jag ganska hängig i största allmänhet. Småledsen. Inte för något särskilt. Kanske bara av trötthet, och av att tröttheten gör att jag inte kan eller orkar göra något roligt (och att inget känns roligt). Eller så är homonerna med och spökar. Inte vet jag. Men jag har nära till gråten, och känner mig lätt övergiven. Egentligen vill jag nog mest ligga ner på en säng och bli kramad och klappad på. (Det blir jag – men inte HELA tiden, ju )

Och ja, jag känner mig fasligt otillräcklig som mamma till en aktiv 4-åring just nu

BF sätts ju med två veckors ”marginal” åt vardera hållet. Två veckor innan BF, det är den 27 juni. Dit var det en månad igår.

Inte för att jag förväntar mig att bebisen ska titta ut två veckor innan BF, men det är ju ändå fullt möjligt.

Det känns på något vis skrämmande nära. (Och ändå väldigt långt borta, i alla fall när man tänker på att jag får mer ont på fler ställen för var dag som går…)

Idag har vi varit på rutin-UL 2. Och jodå, det verkar vara som det ska med min lilla inneboende. Den har ryggrad och huvud och fingrar och tår och njurar och magsäck och diverse annat. Och den ligger ”snällt” kvar på samma sätt som hos BM för en vecka sedan: huvud nedåt, rygg på min vänstra sida, benen och en arm på min högra sida (och sparkar upp mot revbenen). Den andra armen/handen har den lagt för ansiktet, typ. ”Vill inte vara med på bild.” Bm försökte en lång stund att lyckas få ta en fin bild, men icke. Det blev en bild på en fin haka, en mun och en näsa samt ett halvt öga (Och en snygg bild på en fotsula )

Bebisen har ungefär rätt proportioner för sin ålder, bortsett från en rejält tjock mage, men det var visst inget att bry sig om.

Mått (avvikelse mot förväntat vid aktuell graviditetslängd inom parentes):
BPD: 86 mm (+/- 0)
AD: 106 mm (+12)
Femurlängd: 64 mm (-2)

Sammantaget gav detta en viktuppskattning idag på 2648 g, vilket visst skulle vara +23%, men tydligen inget att bry sig om, då den bara var tjock om magen, typ. Uppskattad vikt vid BF ca 4000 g.

Moderkakan ligger huvudsakligen på höger sida. Och det finns gott om fostervatten.

Bebisen väger alltså redan nu nästan lika mycket som jag gjorde när jag föddes… (Jag vägde ungefär 2,8 kg).

Någon gång förra året (tror jag) såg jag en mobil jag tyckte mycket om. (Inte en sådan man ringer med utan en sådan man hänger t.ex. över spjälsängen.) Men eftersom det fortfarande inte var aktuellt att börja skaffa saker till en eventuell i framtiden kommande bebis, så gjorde jag det förnuftiga och lät bli att köpa den.

Nu minns jag förstås inte alls var jag såg den, och trots att jag kollat alla de affärer jag tror det skulle kunna ha varit, så har jag inte hittat den. Förmodligen
har den hunnit utgå ur sortimentet eller så.

Och inga andra modeller jag sett har fallit mig i smaken.

Så lösningen har blivit Panduro:

• En mobilring att hänga sakerna i och lite garn
• Några träfanérsfigurer att måla plus hobbyfärg
• Prismor/pärlor i akrylglas
• Spegelmosaikbitar att limma rygg mot rygg med garntråd emellan

Alltså färgglada figurer och saker som reflekterar ljuset på roliga vis.

Hittills har jag väl ungefär hunnit så långt som att måla fanérbitarna.
Dessutom har jag hunnit konstatera att spegelmosaikbitarna är VASSA i kanterna. Så nu brottas jag samvetsmässigt med detta.

Bebisen ska ju inte nå mobilen. Den ska sitta i taket. Men tänk om den av någon anledning skulle trilla ner… då kan ju bebisen skära sig!
Hemska jag som ens överväger att göra en sådan pryl!

Där någonstans la sig lite av inspirationen… Hoppas den återkommer. För jag tror egentligen att det kan bli jättefint.
Men en dålig mamma vill ju ingen vara.

Jag var duktig igår, och skulle skaffa stödstrumpor, på BM:s inrådan.

Jag hade börjat med att, redan i måndags, kolla apotekets sortiment. Och i går morse mätte jag – eftersom dessa mått behövdes – ankelns omkrets på det smalaste stället (25½ cm) och vadens omkrets på det tjockaste stället (44 cm).

Enligt den modell jag hade tittat på på apoteket, så kan man inte ha dessa mått. Mina vader är för tjocka i förhållande till anklarna och min skostorlek. (Nej, jag är inte tjock om vaderna. Faktiskt. Jag har rejäla vader, men i vanliga fall vill jag hävda att det huvudsakligen är muskler. Kombination av att jag är byggd så i grunden och att jag dansat och därmed jobbat med dessa muskler i en jävla massa år.)

Jaja, jag fick väl kolla på något annat ställe. Jag gillar inte små specialaffärer (konstant övervakad, tillfrågad om man vill ha hjälp innan man öppnat dörren, känslan av att det inte är OK att fråga om priset eller tycka något om det utan har de vad man vill ha så ska man betala och vara nöjd). Men jag gick i alla fall till en liten sjukvårdsspecialprylsaffär, alltså just en sådan affär som säljer stödstrumpor och liknande.

Tjejen/damen (inte så hemskt många år äldre än mig, tror jag) stormade genast emot mig och var SÅ lyrisk över min graviditet , skulle klappa magen och allt. Efter en stund kunde hon i alla fall släppa den tråden och fråga mig vad jag ville ha hjälp med.

”Stödstrumpor”, sa jag.

Hon sa ungefär att ja, självklart. Och så undrade hon om jag hade några åderbråck.

Mnja, sa jag, jag har något på låret som väl kanske är det.

”Oj då, då måste du ha lårstrumpor!”

Lårstrumpor? Strumpbyxor?
Jag avskyr strumpbyxor och liknande. Jag kan till nöds dra på mig strumpbyxor mitt i vintern, om jag ska ha klänning och annars skulle frysa ihjäl. Men så här års – snart sommar (och det blir ju mer och mer sommar ju längre graviditeten framskrider och ju mer mitt behov ökar) – och till på köpet under vanliga kläder, alltså inte till känning utan under byxor? Nä, glöm det!

Tjejen verkade smått förnärmad. ”Vad ska vi då hitta på till dig…? Ja… vi får väl börja med knästrumpor, då?”

Ja, hellre det. Eller snarast, inte heller den tanken var särskilt tilltalande, men den tanken hade jag i alla fall hunnit bearbeta och acceptera en aning.

Hon mätte mina vader, och plockade fram strumpor.
Beigebruna nylonstrumpor. Utan tår.

”Och jag som avskyr nylonstrumpor”, sa jag.

”Ja, vad vill du att jag ska göra?”, sa hon.
Ja, inte vet jag? Om jag ska köpa fula otrevliga strumpor för massor av pengar, så måste jag väl i alla fall kunna få ha tycka vad jag vill om dem?

”Får man inte skoskav på tårna när man har strumpor på resten av foten? Blir det inte liksom… konstigt?”
Det svarade hon inte på.

Hon övertygade mig i alla fall om att prova. Så hon krängde på en strumpa på min ena fot, medan hon påpekade att de strumpor jag hade haft på mig – sådana där som slutar vid fotknölen, som jag hade just på BM:s inrådan – spände alldeles för mycket och att jag borde slänga dem bums. Sedan frågade hon hur det kändes.

Tja, det kändes… som att det satt en tajt strumpa på min ena vad?

”Känns det inte alldeles underbart? De hjälper blodcirkulationen på direkten!”

Jag slingrade mig ur med att jag skulle fundera några timmar.
Och när dessa några timmar gått, gick jag till apoteket och lyckades hitta en modell som faktiskt accepterade mina tjocka vadmått, och en modell som nästan gjorde det. Med fördelen att jag själv kunde få stå och fundera efter att jag bett om hjälp, och själv kunde se prislapparna, och själv kunde ta beslut utan en lismande hök över mig.

*duktig jag som tagit itu med detta, TROTS hur hopplöst uppdraget var*

Väl hemma insåg jag att uppdraget ännu inte var slutfört. De #/&((¤¤(& strumporna ska ju på fötterna också. Vilket är lättare sagt än gjort… Utan en gigantisk mage i vägen är det möjligt att jag skulle kunna klara av att få kraft och ta spjärn och kunna kränga på mig dessa strumpor utan andra problem än lite kramp i tår och fotvalv. Med mage… Tja, jag kan ju knappt få på mig skorna längre.

Enda lösningen var med andra ord att sambon fick ta på mig strumporna.

Jag ser nu framför mig en tillvaro där jag måste be sambon sätta på mig strumpor på morgnarna. Vilket innebär att jag vissa morgnar får vakna extra tidigt för att han ska kunna ta på dem på mig innan han sticker till jobbet, och jag andra morgnar måste väcka honom i förväg för att han ska sätta på mig dem innan jag ska iväg…

Jag minns det som att Simon hickade ofta i magen.
Den här skrutten hickade för första gången (som jag märkte av) i lördags, och det tog en lång stund för mig att inse att det måste vara det det var frågan om. Idag hickade h*n igen.

Hb: kollades inte
Vikt: 88,2 kg (ungefär 15 kg upp sedan inskrivningen, och redan ca 5 kg mer än vid BF förra graviditeten)
Blodtryck: 113/72
Urin: kollades inte, men jag gick och kissade innan jag gick därifrån och kollade med sticka; inget avvikande.
Hjärtljud: 128 (ja, bebisen sov nog. Just då rörde den sig inte alls. Fem minuter senare var det minsann full aktivitet därinne!)

Bebisen ligger med huvudet neråt, ryggen åt vänster och benen åt höger. Huvudet rörligt.

BM konstaterade att jag är rätt svullen om benen och tyckte att jag borde skaffa sådana där hemska strumpor som slutar vid fotknölarna (blä!) samt stödstrumpor. Och så har jag nog ett åderbråck på höger lår. Jag har haft det ett bra tag – oavsett vad det nu är – egentligen tror jag att jag märkt av det ibland redan innan den här graviditeten, men minnet är uselt. I alla fall, det är ett ställe som ibland blir kallt och mer eller mindre tappar känseln. Men det var inte farligt, enligt BM; hade det varit varmt och svullet däremot hade det varit något att uppmärksamma.

Det är alltså mindre än 8 veckor kvar till BF.
Fast 8 veckor är ändå hanterligt. Inte skräckinjagande nära.
Det blir mycket värre när jag tänker på att det alltså mycket väl kan vara mindre än 6 veckor till förlossningen – även om vi utgår från bebisen håller sig till tidtabellen.

6 veckor!
Läskigt, liksom.
Det är bara en vecka längre bort än jag planerat att jobba.

I lördags var vi och pratade förlossning. Jag och sambon var alltå på besök på förlossningen, för att få fråga och undra och diskutera en del saker som vi undrade kring från den förra förlossningen. Satt med barnmorskan som förlöste den gången och drack te/kaffe och pratade. (Detta skedde enligt vårt eget önskemål.)

Det är självklart svårt att ge vettiga svar över fyra år efteråt, även med stöd av journal och CTG-kurvor (och hon var ju inte med på hela förlossningen), och än omöjligare att svara på om det blir likadant den här gången (med täta värkar i princip utan uppehåll och annat otrevligt). Men det gav faktiskt ändå en hel del med det där samtalet.

Jag har fyra niferex-kapslar kvar i den gamla förpackningen. Och så har jag köpt en ny 50-pack.
Det är 59 dagar kvar till förlossningen.
Med tanke på att jag ibland glömmer ta min järntablett, så torde detta räcka till BF.

Så hoppas nu att jag inte går för långt över tiden. Det är så förargligt att ha en nästan oanvänd ask med starka järntabletter liggande. En ask som håller till 2013

Jag är ju törstig, hela tiden och jämt.

Som ogravid är jag inte jätteförtjust i att dricka vatten, men kan tycka det är OK i mindre mängder.

Som gravid dricker jag däremot gladeligen vatten, vatten och mera vatten. Eller har i alla fall gjort fram till nu.

Men nu står det mig upp i halsen, både bildligt och bokstavligt.

Dels är jag trött på smaken. Less på den. Verkligen.

Dels börjar jag nå det där stadiet när det liksom inte finns plats för något i den ”vanliga” magen (magsäcken), för att bebisen och livmodern tar för stor plats. Mat går ändå ner bättre. Men vattnet är på något vis inte tungt nog att sjunka. Ja, eller det är så det känns Det känns som att vattnet stannar en liten bit ner i halsen. Och som att jag hela tiden är på väg att rapa eller kräkas upp det igen.

Rapar gör jag en hel del. Och känslan av vatten kvar i halsen retar kräkreflexerna lite smått. Det skulle inte behövas så mycket för att vattnet ska komma upp igen. I alla fall känns det så. Och det är ingen trevlig känsla.