Jag är ju törstig, hela tiden och jämt.
Som ogravid är jag inte jätteförtjust i att dricka vatten, men kan tycka det är OK i mindre mängder.
Som gravid dricker jag däremot gladeligen vatten, vatten och mera vatten. Eller har i alla fall gjort fram till nu.
Men nu står det mig upp i halsen, både bildligt och bokstavligt.
Dels är jag trött på smaken. Less på den. Verkligen.
Dels börjar jag nå det där stadiet när det liksom inte finns plats för något i den ”vanliga” magen (magsäcken), för att bebisen och livmodern tar för stor plats. Mat går ändå ner bättre. Men vattnet är på något vis inte tungt nog att sjunka. Ja, eller det är så det känns 
Det känns som att vattnet stannar en liten bit ner i halsen. Och som att jag hela tiden är på väg att rapa eller kräkas upp det igen.
Rapar gör jag en hel del. Och känslan av vatten kvar i halsen retar kräkreflexerna lite smått. Det skulle inte behövas så mycket för att vattnet ska komma upp igen. I alla fall känns det så. Och det är ingen trevlig känsla.