Den där mördande tröttheten lättade en aning för ungefär en månad sedan. Det har inneburit att jag faktiskt varit något mer människa ett tag: kunnat fokusera mer, göra mer nytta på jobbet, ibalnd faktiskt orkat vara uppe en stund på kvällarna. Kännt mig mer levande. I alla fall lite mer.
Nu börjar jag bli tröttare igen. Fast nu är det en annan sorts trötthet. Innan tror jag att den var mer hormonell – jag var mer bara totalt knockad. Nu är det mer av fysisk utmattning.
Jag har en massa ont på en massa konstiga ställen. Ont och trött i benen, förstås. Sådan där total trötthet som när man varit ute på en vandringsled hela dagen.
Men också t.ex. ont i sidan av magen. Vänster sida av magen. Muskelont, lite som en muskelinflammation eller när man hostat i tre veckor. Vilket förstås gör att det gör väldigt ont att hosta – och hosta behöver jag göra ibland…
Ont i ljumskarna.
Stel och konstig och besvärlig i kroppen.
Och jag kan nästan inte göra något fysiskt krävande. Åtminstone inte om det involverar böja sig ner. Eller jo, jag kan. Men efteråt får jag så gräsligt ont och blir så fasligt andfådd, och det tar sådan tid att hämta sig (typ flera dagar).
Och så är jag ganska hängig i största allmänhet. Småledsen. Inte för något särskilt. Kanske bara av trötthet, och av att tröttheten gör att jag inte kan eller orkar göra något roligt (och att inget känns roligt). Eller så är homonerna med och spökar. Inte vet jag. Men jag har nära till gråten, och känner mig lätt övergiven. Egentligen vill jag nog mest ligga ner på en säng och bli kramad och klappad på. (Det blir jag – men inte HELA tiden, ju 
)
Och ja, jag känner mig fasligt otillräcklig som mamma till en aktiv 4-åring just nu 