Monthly Archives: maj 2008

Jag gick in till honom nu på morgonen, och sa, väldigt enkelt och rakt på sak: ”Jag tyckte det var en väldigt ful och olämplig kommentar igår. Så säger man inte.”

Och han bad om ursäkt!
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.”

Kryss i taket!

Så enkelt och så svårt…
Och jag slipper gå och gräma mig resten av livet över att jag inte sagt ifrån, inte markerat.

Visst, lite av ilskan sitter kvar i kroppen ännu.
Men i alla fall…

Kommentaren fälldes av en av cheferna på jobbet, när jag gick förbi honom nyss utomhus. (Han är dock inte chef för mig, ska jag väl poängtera.)

Jag var inte alls beredd, eftersom jag gick i andra tankar, så jag lyckades förstås inte klämma till med något bättre svar än ”Du tycker det, va?”.

Ärligt talat, så illa går jag inte. Ja, det är stundtals tungt, men inte alls så illa som hans kommentar låter påskina.

Och alldeles oavsett, så anser jag att kommentaren var långt över gränsen för vad som är OK. Låt vara om det hade varit sagt i en pågående diskussion, med en hög nivå av skämt och trams. Eller sagt av omtanke. Men bara på skämt, så där helt ”oprovocerat”, så tycker jag inte alls att det var OK. Faktiskt. Så säger man inte.

Jag behöver inga stödhjul. Det är jag helt säker på. Och jag tycker inte själv att det är ”pinsamt” att jag är tung – jag är gravid, det är inget konstigt.
Men tänk om kommentaren hade fällts till någon som verkligen själv tyckte att det var besvärligt att tittar konstigt på en när man är gravid?

Näe, så där säger man faktiskt inte. Rent principiellt. Det är inte OK att säga vad som helst till någon bara för att hon är gravid.

Imorse insåg jag att mina fingrar nog är en aning svullna. Lite grann utseendet av utspännt korvskinn.
Fast nu har det lagt sig en aning igen.

Igår plockade vi annars fram de tygklädda delarna av vagnen och monterade av tyget på de delar där så är möjligt, samt stoppade tygsakerna i tvättmaskinen. Det fanns en del märkliga fläckar här och var. Jag gissar på att det är katterna som klättrat upp i liggkorgen där den legat ovanpå garderoben…

Det är inte skönt att nysa. Det finns ingenstans för revbenen att bli av, så det känns som att de ska sprängas.

Inte så att besvären försvinner. Tvärtom. Precis tvärtom, faktiskt.

Det har varit så här så länge nu. Konstant trött. Konstant törstig. Ständigt obekvämt, ständigt andfådd. Dåligt minne. Korkad. Oengagerad och ointresserad. Stor mage, som är i vägen.

Det känns som ett normaltillstånd. Något jobbigt som jag tvingats vänja mig vid, som en kronisk sjukdom eller ett handikapp. Det är så här det är, livet, och det är så här det kommer att förbli. Jag kan inte se någon ände på det. Kan inte inse att det finns någon ände på det. Det är bara så här det är.

Nånstans under alltsammans vet jag ju ändå att det ska ta slut – även om jag inte kan ta in det. Det är ju den vetskapen som gör att jag inte misströstar totalt. För annars skulle jag nog bli deprimerad på riktigt. Så här kan jag liksom inte ha det. Och det är liksom bara vetskapen om att det ska ta slut som gör att jag står ut.

Men det är än mer omöjligt att ta till sig att därefter, när det här tar slut, så kommer det en förlossning – och därefter ett BARN! Det är liksom bara helt overkligt. (Och då är det ändå mer verkligt den här gången än när jag väntade Simon.)

Jag tyckte att törsten hade lugnat sig, åtminstone en aning. Men det är som att massagen satt fart på törsten igen. Som att den fått kroppen att släppa ifrån sig lite av den lagrade vätskan – och då är kroppen desperat efter att fylla på minst lika mycket igen.

(Och ja, jag drack rejält efter massagen – jag vet att man ska det.)

Igår var jag då slutligen på massage. Bara en halvtimme, för jag ville vara försiktig, ifall kroppen skulle reagera konstigt.

Hon fick lägga det mesta krutet på mina lår. Det känns liksom som att all trötthet och småont fastnar där.
”Det är lite svårt att få ordentligt grepp när det är så vätskefyllt”, kommenterade hon.

När jag klädde på mig efteråt, så tyckte jag faktiskt att byxorna satt en liiiten aning lösare om benen. Och jag tycker att mina nakna lår ser mindre ”utvällande” ut när jag sitter nu. Men det kan förstås vara bara inbillning

I alla fall gör låren någon mindre ont idag.

Ny tid om två veckor

Här stod jag för ett år sedan och drömde.
Nu är det ett vackert ultramarinblått rum, på en ovanvåning som det nästan hunnit bli en självklarhet att bo på. Plommonträdet utanför står åter i full blom. Och i magen ligger bebisen som ska bo i rummet.

Livet står inte alltid bara och stampar. Ibland går det framåt, nästan utan att man märker det

Förra helgen skruvade vi ihop spjälsängen och började plocka i ordning i det blåa rummet, som ska bli bebisens. Vi har sedan flyttat undan lådor, plockat fram bebiskläder upp till stl 62 och tvättat dessa, inventerat spjälsängslakan och tvättat, tvättat upp alla gamla tygblöjor, samt varit på Ikea och handlat diverse saker som inte finns kvar sedan sist: blöjhink, skötbädd, kudde, påse för bebissmutstvätt, m.m.

”Det är för tidigt!” hör jag förnufts- eller skrockröster i hjärnan.

Men på det hela taget känns det ganska bra att förbereda i tid. Det blir liksom lättare att koppla av på slutet om man vet att allt det där är fixat.

Dessutom så blir jag ju tröttare och tröttare. Eller mer och mer allmänt plågad, eller vad man ska säga det. Vem vet vad jag alls orkar om några veckor…