Monthly Archives: juni 2008

Och Simon har lagt dit några av sina gosedjur

Känns liksom helt orimligt att det när som helst kan vara dags för förlossning. Eller för den delen att vi sedan ska ha en bebis i huset.
Jag fattar det inte alls. Det är bara konstigt.

Hur gör man för att liksom ta till sig att det är dags?

som att det ska bli ett julibarn

Och sambon mår lite bättre.

Trodde sambon var på gång att bli bättre, men nu är han visst sämre igen Diarré, och så känner han sig febrig. Han har t.o.m. ringt sjukvårdsupplysningen – då ska det mycket till för hans del.

Och ja, jag tycker synd om honom. Fast som den själviska varelse så tycker jag mer synd om mig själv, som därmed inte kan vila så mycket som jag skulle behöva. Och framför allt oroar jag mig för att det ska smitta, för att jag ska åka på magsjuka jag med. Vill inte föda barn med magsjuka. Och jag vill ha en pigg, frisk sambo med mig på förlossningen när det är dags.

Dumma honom som går och blir sjuk NU! (Nej, jag vet att det inte är vettigt att tänka så, men det är så det känns, korkat eller inte.)

Häromdagen var Simon förkyld. Han brukar aldrig bli särskilt sjuk, så när han faktiskt vaknade på morgonen och själv bad om nässpray, och dessutom en stund senare la sig i sängen och vilade, på vår uppmaning, så var det något rätt ovanligt.

Och jag hade lite grann hjärtat i halsgropen och hoppades innerligt jag skulle slippa åka på en förkylning till – nu, liksom. Jag vill inte vara förkyld när jag föder den här gången också.

Nu är det sambon som åkt dit. Ont i magen i natt, och idag mår han skit och har kräkts. Han tror själv att det är något han ätit – han säger att det känns så – men jag vågar inte lita på det riktigt ändå, förstås. Jag vill inte bli magsjuk nu, ju. (Vi åt köpepizza igårkväll, och han hade musslor på sin och det hade inte jag. Fast Simon åt också av sambons pizza, men med musslorna bortpetade.) Och så känner jag ju förstås efter, och då känner jag ju mig liiite konstig i magen, och känner mig lite extra rapig, och så.

Hoppas verkligen jag slipper.

Men det är lite svårt att känna det i år.

Jag orkar ju ingenting. Även om vi ”bara” satsar på lite småutflykter i närheten, och inte varje dag, precis, så känns det liksom ändå som att allting är för ansträngande. Det behövs inte att vi går så hemskt långt för att jag ska vara helt knäckt efteråt. Dessutom känner jag mig knappast inspirerad. Försöker mer att det ska hända något för Simons skull. Fast han tycker å andra sidan att jag mest är tråkig i alla fall. För jag reder liksom knappt ut att leka längre. Sitta på golvet är rätt otrevligt – och sedan kan jag knappt ta mig upp därifrån

I förrgår ringde sambon till sin syster. Sånt man gör ibland, liksom Nå, det var ingen hemma (eller ingen som svarade).

Natten till igår SMS.ade systern två gånger, med frågan om vi fått barn. Vilket också var det första hon lagom förvirrat frågade när hon ringde ganska tidigt i går morse.

Och då är det alltså fortfarande mer än två veckor till BF.

Men det har varit sista arbetsdag. Och sedan midsommar och lite annat firande.

Och dessutom så började datorn må väldigt dåligt. Typ slängde upp massor med otrevliga felmeddelanden när man startade den. Så sambon konstaterade att vi nog skulle låta den vila tills han kunde ge sig på att byta ut en del fysiska delar i den och uppdatera en del annat och så. Han sitter och pular med det nu…

Jag har känt av en del sammandragningar (tror jag). Framför allt när jag satt sådär en och en halv timme i bilen, av någon anledning. Och lite ”mensvärk” vid några tillfällen. Och häromnatten drömde jag att jag fick någon sorts teckenblödning – men det var som sagt var bara en dröm.

Jag sov för övrigt ganska dåligt under midsommarhelgen. Jag hade att välja mellan att sova på alldeles för hårt och alldeles för mjukt underlag – ingetdera gjorde mig särskilt glad i nuläget. Skönt att vara hemma i ”egen” säng igen. (Vilket inte är helt sant. Sedan säkert en månad tillbaka har jag snott sambons sida av sängen. Han har fastare sängbotten än jag, vilket normalt sett är helt rätt, men nu väger jag mer än honom, och jag klarar inte längre av att sova i min säng.)

Annars är det nog på det hela taget inte så mycket att rapportera. Läget är stabilt, typ Jo, jag har beställt en TENS. Och vi har skaffat ett begagnat extraskötbord, så att vi har ett på var våning. Och skaffat och fixat lite andra småsaker. Men som sagt, annars inte mycket att berätta.

Med mindre att göra blir röran omkring mig mer påtaglig, mer påträngande.
Och jag vet inte riktigt vad jag vill göra med den lediga tiden. Allting känns oöverstigligt. Eller – allt jag kan komma på är tråkiga, förnuftiga saker. Städa. Diska. Tvätta. Köra grästrimmer. Öva avslappning (hu!). Skaffa TENS. Skaffa en massa småsaker som fortfarande fattas. Sätta papper i pärmar.

Jag vet inte om jag är hängig för att jag ser allt detta tråkiga omkring mig, eller om det beror på något annat. Det finns ju liksom ändå inget kul jag kan göra.

Eller så kommer hängigheten av att ha haft mer att göra än jag riktigt orkar ganska länge – det blir någon sorts reaktion på att faktiskt ha tid. En reaktion som får mig att känna mig stressad över att jag borde GÖRA saker.

Istället såsar jag runt. Gör inget kul och gör inget vettigt. Mår mest bara smådåligt och har något obegripligt dåligt samvete.

Bakgrundshistoria.