För det första är jag förkyld. Inte så där ”jag måste vara hemma från jobbet”-förkyld. Bara så där lagom mesigt jobbigt halvförkyld. Täppt i näsan, rinnig i näsan och ögonen, allmänt hängig, extra påtagligt lätt andfådd. Jobbigt i sig. Skitjobbigt när man är höggravid och det är högsommarvarmt och kvavt.
Igår gick det visst en maska på en av mina stödstrumpor. Jävla skit. Ja, jag säger ju det: jag avskyr nylonstrumpor. Jag har ändå varit extra försiktig, men man måste ju kunna leva. Till på köpet har maskan gått på ena hälen, där det ju är extra förstärkt. Skit, liksom. Man önskar ju att saker som kostar löjliga pengar skulle hålla lite också. Att lågsprisnylonstrumpbyxor går sönder må väl vara hänt – men inte dyra stödstrumpor. Speciellt inte när man haft skor på sig nästan hela dagen”¦
Idag har jag varit hos BM på morgonen. Det var väl huvudsakligen OK, åtminstone till att börja med.
Vikt: 87,8 kg – vilket är 4 hg mindre än sist. Nåväl, det kanske inte är så konstigt. Dels äter jag mindre nu – det börjar bli ont om plats för mat i magen. Dels är jag inte riktigt lika löjligt törstig (vilket kanske beror på stödstrumporna?).
Blodtryck: 115/74. Ligger alltså ganska snällt stabilt och lågt.
Hb kollades inte. Vilket jag retar mig på att jag inte krävde, för det kollades inte sist heller. Jag vill ju liksom veta hur jag ligger, veta att allt är OK. Ska begära det nästa gång (men det är två veckor till dess).
Så inne hos BM:
Hjärtljud ua; 140 slag i minuten.
Bebisen ligger fortfarande med huvudet nedåt, nu ruckbart.
SF-mått 33.
Således allting som det ska vara.
Som vanligt gick jag på toa innan jag skulle gå därifrån. Lika bra att kissa innan man sätter sig på tåget. Och lika bra att kolla med en sticka när man ändå kissar.
Det var ganska koncentrerad urin.
Och det blev grönt på mätstället för glukos.
Och lite grönt på mätstället för protein.
Och jag höll kanske mätstickan i urinen lite för länge, för jag vart plötsligt lite skärrad. Hade inte väntat mig något utslag, så jag blev liksom lite handlingsförlamad. Så det kan vara så att utslaget blev större än det borde vara. Jag vet inte ens egentligen hur länge man ska ha i provstickan. Jag brukar ju liksom inte få något direkt utslag, så det brukar liksom inte vara något jag behöver fundera på egentligen.
Vad skulle jag göra nu? Jag skulle ju inte ens tagit något prov egentligen.
Jag ropade på sköterskan, som började fråga mig om jag ätit något sött till frukost (”lite citronfil”) eller igårkväll (”lite fruktsallad” – fast det var tidigt på kvällen”¦) Sedan kom BM och frågade detsamma. Och efter lite resonerande kom de fram till att det nog inte var något att bry sig om, eftersom allting annat var som det skulle. Men de valde att i alla fall notera det i journalen. 0,3 på äggvita (vilket visst räknas som samma som ”spår”) och 2+ på glukos.
Men det känns sådär lagom bra. Inte så lätt att skaka av sig igen.
Efter att sedan precis ha missat tåget, suttit i ena ändan av en väntkur där det satt en rökande tjej i andra ändan (fanns ingen annanstans att sitta, och jag orkade inte stå ute i solen), suttit på ett proppfullt tåg tillsammans med högstadieungar (på utflykt) som hade chokladkrig på slutet, så upptäckte jag på bussen att det gått en maska i mitt andra par stödstrumpor.
Maskor i stödstrumpor får mig att känna mig så totalt misslyckad på något vis. Och utslag på urinstickan får mig att känna att allt går åt helvete.