Skulle säga hejdå till en kollega igår, inför ledighet och så. (En tant, en av de där i mina föräldrars generation.)
Och så vände hon mig om. Jag funderade på om hon tänkte ge mig en försiktig lyckospark ellr nåt sånt.
”Jo, men det ser ut som att det blir en påg till.”
Ursäkta, men jag har inte frågat dig. Jag vill inte ha dina spekulationer och spådomar. Jag är inte ett dugg intresserad av att få veta vad du tror och tänker. Håll det för dig själv. Låt mig slippa höra.
…sa jag förstås inte. För jag kom inte på vad jag skulle säga. Och det är så svårt att svara så där irriterat och bitskt som man skulle vilja göra till någon som själv tror sig vara hur trevlig som helst.
Och jag hatar att man ska behöva vara på sin vakt för sånt där – för det kommer alltid när man minst anar det. Jag vill inte behöva gå omkring med en bitsk kommentar färdig i munnen jämt. Risken är så stor att det liksom slår igenom och man blir bitter.