Men det är lite svårt att känna det i år.
Jag orkar ju ingenting. Även om vi ”bara” satsar på lite småutflykter i närheten, och inte varje dag, precis, så känns det liksom ändå som att allting är för ansträngande. Det behövs inte att vi går så hemskt långt för att jag ska vara helt knäckt efteråt. Dessutom känner jag mig knappast inspirerad. Försöker mer att det ska hända något för Simons skull. Fast han tycker å andra sidan att jag mest är tråkig i alla fall. För jag reder liksom knappt ut att leka längre. Sitta på golvet är rätt otrevligt – och sedan kan jag knappt ta mig upp därifrån 