Vet inte var den kom ifrån, men den var svår att skaka av sig…
Annars tror jag att bebisen har ändrat läge en aning i natt. Sparkarna kommer på andra ställen än vad de gjort på sistone (eller ganska länge), och det känns liksom annorlunda. Jag blir inte riktigt klok på hur den ligger, dock. Baken rakt fram, kanske?
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
att man som bebis i magen förväntas lugna ner sig framåt slutet av graviditeten. Den här veckan har den nog stökat mest hittills i graviditeten. Bland annat har den plötsligt blivit välsigt förtjust i att böka och sparka en massa när jag lagt mig för att sova – så där riktigt illa, så att den hindrar mig från att somna.
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
Varit på toa lite snabbt, mitt i lite allmänt städstökande.
Noterar strax därefter att det vid ett par tillfällen till kommer vätska, så det blir fuktigt i trosorna.
Förmodligen är det bara jag som inte kan hålla helt tätt. Inget konstigt alls, ju, när man bara har en dryg månad till BF och bebisen i magen lever om som en galning och trycker på åt alla håll och kanter.
Men jag VET ju inte. Och alltså är det fullt möjligt att oroa sig för att det skulle kunna vara småsipprande fostervatten. Och tänka tankar som att ”jag borde inte ha stått på en stol och torkat av ovanpå kylskåpet”.
Nojtant.
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
SMHIS:s prognos tyder på väderomslag! Om några dagar visas moln, något lägre temperaturer – och sedan till och med regn!
Jag som var rädd att det skulle fortsätta så här ända tills jag ska föda och långt därefter. Men nu finns i alla fall hopp om tillfälliga avbrott 
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
En flicka som pendlade mellan att vara ett barn och en katt. (Och då inte en nyfödd kattunge, utan mer en katt i storlek som en bebis. Sköldpaddsfärgad, som vår Silke.)
Förlossningen gick snabbt och var inte särskilt smärtsam (vilket ju var tacksamt men mest förvånande och konstigt), men jag minns inte mycket av den. Allt skedde här hemma, och mina föräldrar var här. Sedan måste de ha tagit hand om barnet, och jag måste ha somnat, för jag fick liksom aldrig hand om barnet förrän ett bra tag senare. Vid det laget hade min mamma redan gett barnet värmd mjölk (vanlig mjölk) med lite creme fraiche utrört i det. Sedan fick jag i alla fall amma. (Och just då var det i alla fall ett barn.)
Och jag var lite tveksam till vad jag kände för barnet, som alltmer blev en katt. Jag var gravt avundsjuk på min jobbarkompis, som fortfarande gick runt med magen i vädret och fortfarande med största sannolikhet skulle få ett människobarn och inte en katt.
Det kändes som en lättnad när jag vaknade fram på småtimmarna och långsamt insåg att min mage var kvar och att jag inte fött överhuvudtaget, vare sig katt eller annat.
vad du knölar runt därinne idag då!
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
För det första är jag förkyld. Inte så där ”jag måste vara hemma från jobbet”-förkyld. Bara så där lagom mesigt jobbigt halvförkyld. Täppt i näsan, rinnig i näsan och ögonen, allmänt hängig, extra påtagligt lätt andfådd. Jobbigt i sig. Skitjobbigt när man är höggravid och det är högsommarvarmt och kvavt.
Igår gick det visst en maska på en av mina stödstrumpor. Jävla skit. Ja, jag säger ju det: jag avskyr nylonstrumpor. Jag har ändå varit extra försiktig, men man måste ju kunna leva. Till på köpet har maskan gått på ena hälen, där det ju är extra förstärkt. Skit, liksom. Man önskar ju att saker som kostar löjliga pengar skulle hålla lite också. Att lågsprisnylonstrumpbyxor går sönder må väl vara hänt – men inte dyra stödstrumpor. Speciellt inte när man haft skor på sig nästan hela dagen”¦
Idag har jag varit hos BM på morgonen. Det var väl huvudsakligen OK, åtminstone till att börja med.
Vikt: 87,8 kg – vilket är 4 hg mindre än sist. Nåväl, det kanske inte är så konstigt. Dels äter jag mindre nu – det börjar bli ont om plats för mat i magen. Dels är jag inte riktigt lika löjligt törstig (vilket kanske beror på stödstrumporna?).
Blodtryck: 115/74. Ligger alltså ganska snällt stabilt och lågt.
Hb kollades inte. Vilket jag retar mig på att jag inte krävde, för det kollades inte sist heller. Jag vill ju liksom veta hur jag ligger, veta att allt är OK. Ska begära det nästa gång (men det är två veckor till dess).
Så inne hos BM:
Hjärtljud ua; 140 slag i minuten.
Bebisen ligger fortfarande med huvudet nedåt, nu ruckbart.
SF-mått 33.
Således allting som det ska vara.
Som vanligt gick jag på toa innan jag skulle gå därifrån. Lika bra att kissa innan man sätter sig på tåget. Och lika bra att kolla med en sticka när man ändå kissar.
Det var ganska koncentrerad urin.
Och det blev grönt på mätstället för glukos.
Och lite grönt på mätstället för protein.
Och jag höll kanske mätstickan i urinen lite för länge, för jag vart plötsligt lite skärrad. Hade inte väntat mig något utslag, så jag blev liksom lite handlingsförlamad. Så det kan vara så att utslaget blev större än det borde vara. Jag vet inte ens egentligen hur länge man ska ha i provstickan. Jag brukar ju liksom inte få något direkt utslag, så det brukar liksom inte vara något jag behöver fundera på egentligen.
Vad skulle jag göra nu? Jag skulle ju inte ens tagit något prov egentligen.
Jag ropade på sköterskan, som började fråga mig om jag ätit något sött till frukost (”lite citronfil”) eller igårkväll (”lite fruktsallad” – fast det var tidigt på kvällen”¦) Sedan kom BM och frågade detsamma. Och efter lite resonerande kom de fram till att det nog inte var något att bry sig om, eftersom allting annat var som det skulle. Men de valde att i alla fall notera det i journalen. 0,3 på äggvita (vilket visst räknas som samma som ”spår”) och 2+ på glukos.
Men det känns sådär lagom bra. Inte så lätt att skaka av sig igen.
Efter att sedan precis ha missat tåget, suttit i ena ändan av en väntkur där det satt en rökande tjej i andra ändan (fanns ingen annanstans att sitta, och jag orkade inte stå ute i solen), suttit på ett proppfullt tåg tillsammans med högstadieungar (på utflykt) som hade chokladkrig på slutet, så upptäckte jag på bussen att det gått en maska i mitt andra par stödstrumpor.
Maskor i stödstrumpor får mig att känna mig så totalt misslyckad på något vis. Och utslag på urinstickan får mig att känna att allt går åt helvete.
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar