Det är också jobbigt att vara mamma till en tvåmånaders.
Vi hade ju börjat hitta en del rutiner, trots allt. Och han sov snällt i sin säng ett eller ett par pass per dag. Ibland upp till två timmar – rent fantastiskt, liksom 
(Och dessutombra på nätterna.)
Men så var det som bortblåst. På sistone – ungefär den senaste veckan – så har det varit kört. Det har varit famnen – axeln, närmre bestämt – hela tiden, mer eller mindre. Lägger man ner honom så vaknar han. Även om han sover stabilt och det ser jättelovande ut när man lägger ner honom så hinner man inte mer än möjligen gå på toa och värma på tekoppen, så skriker han igen…
Många timmar. Timmar när man oftast är själv hemma med honom och dessutom oftast även har storebror hemma.
Ja, det är fortfarande så att lillebror är enklare än storebror var.
Ja, det är fortfarande så att han skrattar mer, kan vara nöjd några minuter på en filt – ibland – och att man kan sjunga för honom en stund och han är glad. Fortfarande är han enklare. Men skillnaden är inte lika stor…
Vagnen funkar inte längre, mer än några minuter.
Bärsele är inte hans förtjusning, det funkar bara korta stunder om man rör sig.
Så det är kånka, kånka, kånka. Skrik, skrik, skrik. Mindre tid åt storebror, som ju blir frustrerad, och som dessutom avskyr skriket.
Ja, han sover fortfarande bra på natten. Men det hjälper så lagom mycket under ändlösa timmar utan paus på dagen.
BVC-sköterskan frågar hur jag har det. De är ordentliga och frågar den här gången. Och jag svarar. Svarar att jag nog skulle vara nära att ge upp ibland – om jag kände att möjligheten fanns. Men det gör den ju inte.
Berättar att jag räknar timmar, halvtimmar, kvartar tills sambon kommer hem.
Det där är en varningssignal. För första gången i livet fattar jag att det där ju faktiskt är en av mina varningsklockor, som jag ska lyssna på: när jag räknar ner timmar tills jag får åka hem, eller får åka bort, eller tills tentan är över eller tills kommer och hälsar på eller sambon kommer hem, då är det något som inte är riktigt bra. Så kan man ju egentligen inte leva. Bita ihop och vänta på sedan. Inte leva i nuet. Bita ihop och stå ut och säga att man klarar det, för att man inte tillåter sig att ge upp.
Är jag där nu?
För så jävla illa är det väl inte?
Det funkar ju bättre den här gången. Mycket bättre, faktiskt.
Fast att det var värre förra gången betyder ju inte att jag ska ignorera det här nu, att det är OK att må dåligt bara för att det inte är så illa. Eller?
Vad som är så dåligt?
Det kan jag inte peka på. Det är ju bara jobbigt. Det är ju bara att jag biter ihop och står ut, för att jag ser att det är det enda val jag har. Uthärdar. Är duktig och klarar av. Genomlever.
Det har jag aldrig tyckt varit skäl nog att ge upp.
Jag inser nu att det är just då jag borde gett upp. Hoppat av utbildningar, sagt upp mig från jobb.
Eller överdriver jag?
Jag vet inte. Det har ju varit en jobbig vecka. Det har redan börjat vända, han sover aningens bättre igen.
Utvecklingsfas. Det skriker utvecklingsfas över det hela. Det blåser väl över?
Fast jag behöver bryta det hela lite. Bryta mitt mående. Även om situationen blir bättre, så minskar mina personliga reurser, min kraft att orka med.
BVC-sköterskan pratar sjukskrivning.
Sjukskrivning.
Tanken svindlar.
Ja, det är ju en möjlighet. Fast ändå inte? Funkar det alls för sambon att gå hem sådär mitt i terminen? Speciellt när han ändå ska vara pappaledig om inte så hemskt lång tid. Och dessutom inte har någon fast tjänst. Att plötsligt försvinna med kort varsel gynnar ju knappast hans läge…
Nej, så ska jag ju inte tänka. Och ändå ska jag det. Måste ju tänka på vad som ger bäst resultat på lite sikt…
Sjukskrivning?
Mår jag verkligen så dåligt?
Eller är det bara en tillfällig svacka?
Jag vet inte.
Gråter.
Gråter, tårarna flödar.
Det är bra. Bra att gråta.
Men jag känner mig förvirrad. Vet inte mycket.
Det enda jag vet är att jag kan inte ha en tillvaro där jag räknar timmar.
