Jag helammar. Det funkar bra, och jag trivs med det.
Mitt främsta skäl att amma är att det är smidigt. Maten finns där, alltid, när den behövs – man kan alltid kolla om det är just det som behövs. Inget kladd med att blanda eller hälla upp eller värma. Ingen disk (fast en del tvätt 
) Inga förberedelser.
Men jag behöver mina lediga stunder. Och då är ju amningen en begränsning. Det där att ständigt stå på ”standby”. Alltid vara redo, ifall att. Alltid kunna komma rusande om det behövs. Då kan man inte vara borta så långa stunder. Kan aldrig vara helt ledig, helt fri.
Jag har inga principer om att det är viktigt att amma. Det känns bra att göra det, men det är inget självändamål.
Och jag kan skriva stärkande svar till andra om att det viktiga är att mamma och barn må bra, att det inte alls är så himla viktigt med amningen.
Men det är mycket svårare att ta steget själv.
Det finns hemköpt för att finnas i beredskap och för att testas. Två tetror med färdigblandad ersättning och en ny nappflaska. Det är bara att testa. Bara att prova och vänja honom, så att jag kan sticka iväg på egen hand en längre stund.
Men det tar emot.
Och då inser jag att det finns någon sorts trösklar ivägen ändå.
Den ena handlar om oron att han plötsligt bara ska vilja ha flaskan istället. För det innebär ju isåfall mer jobb, helt klart. Då försvinner smidigheten. Och det känns lite läskigt att riskera. Fast risken borde väl inte vara så stor? Simon fick ersättning på dagarna, när jag jobbade, från att han var 6 månader. Ändå ammade jag tills han var 13½ månad. Jag vet att det kan funka, liksom.
Den andra tröskeln är nog ändå någon sorts.. pretsige. Eller jag vet inte vad jag ska kalla det. Men det känns liksom ändå bra att helamma. Att kunna säga att det funkar. Och att vilja vara den där duktiga, perfekta mamman. Det känns inte lika bra att säga ”vi började ge honom ersättning då och då när han var 2 månader, för att jag skulle kunna hitta på annat”.
Fast jag tycker ju det! Jag tycker ju att det är OK!
Men det är mycket lättare när det handlar om någon annan.
Jag har alltid större krav på mig själv än på andra.
Och det är ju ingen kris. Jag står inte på sammanbrottets rand, är inte nära att stupa. Jag vill egentligen bara ha lite mer frihet – för att förhindra att jag alls närmar mig sammanbrottet. För att se till att jag fortsätter att må bra.
Och det känns själviskt. Att vara självisk är svårt. Kräver mod.
Så jag velar. Skjuter upp det lite till.
J-a duktiga flicka! 
