Det är lättare med första barnet, det här med att inte titta på TV och sånt. Så länge man inte har på TV:n kan ju inte barnet titta, liksom.
Men jag kan ju inte gärna förbjuda storebror att titta på TV eller film för att han fått en lillebror. Och jag kan ju inte alltid gå iväg någon annanstans med lillebror för att storebror tittar på TV. Det kan vara något som är läskigt, eller han vill ha sällskap. Och det är på vardagsrumsgolvet det funkar bäst att lägga ner lillebror på golvet. Eller egentligen bara där.
Så då blir det ju att han tittar en del. Klassiska tecknade disneyfilmer fångar helt klart hans uppmärksamhet.
Så han kommer att bli gravt skadad, för han tittar på TV och är bara tre månader gammal. Och varandes den jag är, så känner jag mig som en fruktansvärt dålig mamma. Fast jag vet inte riktigt hur jag annars ska göra. Jo, slänga ut TV:n och göra kreativa saker med storebror hela dagarna. Förstås. Som alla andra perfekta mammor. För det funkar ju så himla bra att göra när man samtidigt ska ta hand om lillebror *ironi*
Lillebror har annars på det hela taget bråttom. Ligger och drar upp benen under magen och försöker ta sig framåt med armar och ben.
Annars är det mycket tugga och undersöka med munnen. Och noggranna undersökningar av ”saker” – den röda hunden Patrick, mammas, pappas och storebrors ansikten, hängsakerna i babygymmet – med händerna, under djup koncentration.
Och faktiskt är han nöjd med att ligga och titta sig omkring där på filten, i alla fall ibland. Så länge att jag kan hinna få i mig ett par frukostmackor utan panik.
Men jag är less på det. Visst, det är mysigt ibland. Korta stunder. Men det här är inte min grej.