Monthly Archives: november 2008

Idag skulle det vara min första arbetsdag. En dag i veckan ska jag jobba nu i början.
Men så skulle svärföräldrarna dyka upp över helgen för att hjälpa till med en veranda som behöver renoveras. Och de skulle komma redan idag, vid lunchtid. Så då fick jag ta semester.

Men istället fick det bli ett litet genrep. Jag passade på att åka in till stan på förmiddagen. Gick på Panduro och Söstrene Grene. Stressade runt som en liten blå (nja, inte riktigt ) i två timmar och fixade saker. Var borta från lillen i drygt 4 timmar, det mesta hittills.

Jodåvars, det gick nog vägen. Det kändes konstigt att vara på egen hand så länge. Skönt. Och det kändes lite ovant att åka tåg – fast jag retade mig ändå på ovana tågåkare som stod i vägen när man skulle på och av. Och jag insåg att det är fruktansvärt många år sedan jag faktiskt shoppade på egen hand och med obegränsat med tid, alltså utan att ha en tid att passa och ett ärende att uträtta – det ska jag prova på någon gång. Någon gång det närmsta decenniet eller så

Och det funkade hyfsat hemma också. Eller, de klarade sig bra, fast han blev väldigt glad när jag kom hem

Nästa fredag är det på riktigt Och det känns bra. Det känns att det gör en himla skillnad att komma iväg och göra något annat.

Vid mätning på BVC var han 67,5 cm. Om man nu ska tro på den sortens Kalle Anka-mätningar – det beror ju så fasligt mycket på hur mycket sköterskan drar i benen och hur mycket han stretar emot samt hur väl jag lyckas hålla hans huvud rätt… Sist, fö fyra veckor sedan, var han 64 cm.
Han vägde i alla fall 8480 g idag.

Grötätandet går bra. I lördags övergick vi till köpegröt, eftersom konsistensen på den hemsmulade havregrynsgröten verkade lite svår för honom att hantera. Han är ju en hel månad yngre än vad storebror var när han började med gröt (för då började vi med potatis och annat mosat). Tvärtemot alla principer köpte vi Mild havregröt från Nestlé (annars brukar vi välja ekologiskt och undvika Nestlé), för att vi ville ha något väldigt neutralt=utan frukt i.

Ha gillar sin gröt. Helt klart är det så. Men vi tar det lugnt. Han får ungefär en halv sådan smakportion som anges på paketet, d.v.s. på ungefär 2 tsk pulver, för vi vill inte stressa.

I början var jag lite nervös för om det påverkade honom negativt. Han är lite stökigare med sömnen på natten för tillfället, har svårare att somna om. Men vid närmre eftertanke började det nog innan vio började med gröten. Snarast tror jag att hans sömnmönster håller på att  ändras en del. Bland annat rör han sig mer i sömnen. Å andra sidan är det inte längre säkert att han vaknar när han rullar över på mage i sömnen.

Och kanske kanske börjar det funka igen att sova dagtid på annat ställe än på axeln. Eller, det har funkat två gånger idag *peppar peppar*

Det är inga stora mängder han får i sig. Det är knepigt med konsistensen och hur man hanterar det i munnen och vad man ska göra med det. Ibland tror jag att det rinner ut lika mycket som man stoppat in. Så det blir några skedar med ytterst lite gröt på. Men det är intressant, och han hjälper själv till att stoppa in skeden i munnen – vilket bara gör det ännu svårare, för han har inte tekniken för hur man liksom skrapar av det som finns på skeden med munnen.

Men helt uppenbart får han i sig något av det. För i bajset finns mörka prickar som helt klart är små små bitar av havre

Han har verkat intresserad ett bra tag. Ja, ”intresserad” är nog en underdrift Om han har suttit med när vi ätit så har man fått kämpa för atthålla maten ifrån honom. Inte bara så att han har huggit tag i det som funnits nära tillhands, utan han har sträckt sig efter saker så till den milda grad att ma fått ha sin tallrik så långt borta att man knappt når den själv. Och han har följt oss med blicken när vi ätit och sett ut som att han tänkt ”men jag då?” På sistone har han dessutom fått sitta och leka med en liten plastskål ibland när vi ätit.

Idag skulle vi testa gröt. Och till och från under dagen har han övat små tuggrörelser, eller vad man ska kalla det, med munnen. Nästan sett ut som en liten mus eller hamster eller nåt sånt. Nästan som om han visste vda vi planerat – fast det visste han ju inte.

Ett tag i kväll tänkte vi vänta en dag till. Han hade varit så trött och grinig, bland annat på grund av att vi varit tvingade till en bilfärd i mörker – vilket han avskyr. Men så när vi satt och åt så såg han så längtande ut ändå. Så vi fixade gröt. Havregrynsgröt på smulade havregryn och ”för mycket” vatten, uppblandad med mammas mjölk.

Han såg fullkomligt exalterad ut när gröten hamnade i hans skål. Kunde liksom inte vänta på att det skulle bli svalt nog. Skulle ha!

Första pyttelilla skeden viste han liksom inte vad han skulle göra när det kom in i munnen, så en del rann ut igen. Andra skeden hade vi lutat honom lite mer tillbaka – vilket inte är så lätt med någon som sträcker sig fram och vill ha mer – och då gick det bättre. Ett par skedar till (med ytterst lite på) fick han, sedan tyckte vi att det fick räcka för första tillfället. Han höll nog inte med. Han var med och stoppade skeden i munnen, och sambon fick knappt lirka loss skeden ur mun och hand på honom igen.

Sedan var han påtagligt upprörd och nöjd på samma gång

Ja, jag vet att det är fullt normalt. Han är ingen konstig bebis Han går dessutom igenom en utvecklingsfas, och därför är han extra klängig.

Alltså, jag VET allt det där. Jag vet att man överlever, och att man kommer ut på andra sidan och att det blir en normal unge av honom Han har ju en storebror, så jag har varit med en gång förut. Jag vet det. Och det hjälper faktiskt en aning. Jag behöver inte oroa mig för om det är normalt eller inte.

Men det hjälper inte hela vägen. Lik förbaskat är det jäveljobbigt att genomleva det. Det sliter sönder mitt hjärta att se och höra hans förtvivlan och inte hitta något sätt att ta bort den eller ens (som det verkar i alla fall) mildra den. Det gör så ont i mig att vara den som ska hjälpa honom och så inte kunna det. Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig.

Och jag är så bra på det där: att bita ihop och intala mig att det här ska jag klara och inte tillåta mig att känna. Att köra över mig själv och mina känslor. Jag måste erkänna för mig själv att det här jobbigt, det här gör ont, det här går jag sönder inombords av. Om jag inte erkänner det, så kan jag inte heller hantera känslorna. Att erkänna för mig själv är ett sätt att hantera och ett sätt att se till att jag faktiskt också kommer ihåg att ta hand om mig själv. Att komma ihåg att jag behöver stunder utan barnskrik.

Det finns de som inte kan förstå att man tycker det är jobbigt att vara mamma. Som inte kan förstå att man ibland behöver avlastning. Som tycker att så himla ansträngande är det väl knappast med en liten bebis.

En del av dem har säkert inga barn. Andra har säkert barn, och har rätt ändå. Hur otroligt det än kan verka, så finns det tydligen barn som är nöjda och belåtna större delen av tiden, eller som det åtminstone inte är så ansträngande att ta hand om.

Dessa föräldrar har säkert aldrig suttit med en panikskrikande bebis som böjer sig bakåt i en sprättbåge från höfterna och upp till huvudet, slingrar sig så att man knappt kan hålla fast dessa åtta kilo bebis utan får kämpa järnet för att inte tappa honom, och slutligen tar tag med all sin 4-månaders kraft i skinnet i ens armhåla och borrar in sina vassa naglar i skinnet på en – samtidigt som bebisen fortsätter störtskrika.

Ja, ibland går det att hitta en anledning. Ibland är han ruskigt trött men vägrar sova, eller hungrig men vägrar äta. Eller bara frustrerad, arg och uttråkad. Ofta ofta går det inte att hitta någon anledning alls.

Och visst, om det vore frågan om att gå in och göra en punktinsats på några minuter och hantera detta skrik och denna brottningsmatch. Men detta ska ju göras efter timmar och dagar av kånkande. Dagar när man ständigt hanterar en mer eller missnöjd bebis. En bebis som i bästa fall är nöjd några minuter på en filt med ett gosedjur eller på en säng under ett babygym (med ständigt sällskap), men som sedan ska upp i famnen. Inte för att han är nöjd där heller… Inte precis så att han ligger snällt lutad mot en…

En bebis som vägrar ligga ner när han sover – eller som vaknar väldigt snart om han ligger ner och sover (utom på natten). Ska han sova så ska det vara på mammas eller pappas axel, eller på pappas mage, eller vid mammas bröst.

Sele duger inte. Sjal duger inte. Vagn duger inte.
Ja, man är skev i kroppen efter en heldag med bebis på axeln.

Och har man sedan riktig tur *ironi* så kommer det sedan, när man är som allra tröttast, en sådan där riktig bajsladdning, som gör att det läcker både vid benen och i ryggen på blöjan (för inga blöjor räcker för allt det bajset), och man mår krångla av bajsiga kläder från en fäktande bebis som är halvt inkletat i bajs… Då känner jag mig stolt när jag faktiskt lyckas behålla fattningen och reda ut situationen.

Och jo, då behöver jag avlastning. För att vila ryggen. Och för att kunna tänka klart en tanke, och äta mig mätt, och kunna få läsa tidningen. För att hålla ihop, inte gå upp i limningen och inte hamna på psyk. Jag är nämligen ingen undermänniska.
Och mina barn behöver avlastning från mig. För jag är inte så himla kul när jag inte hinner med mig själv.

Men jo, det finns ljuspunkter. För några veckor sedan fanns det något tillfälle när han glatt låg på filten och lekte med något gosedjur så länge att jag hann duka fram frukost OCH få i mig två mackor – och han var NÖJD.

Och det finns ljustecken. Det verkar, peppar peppar, som att vi kanske kanske är på väg ur den värsta klängfasen för den här gången. Han är lite gladare och nöjdare igen. Kan roa sig lite längre, ler och pratar lite mer.
Dessutom har vi kunnat vända honom i selen, och det gillar han bättre. Och han kan sitta korta stunder i barnstolen vid matbordet – det är kul

Så det ljusnar väl

Kände av äggstockarna en del för två veckor sedan. Trodde det var ägglossning på G. Och i helgen kändes det som att mensen var på väg. Men inget än.

Det är mycket tunggympa nu. Mycket göra konstiga rörelser med tungan, forma den på konstiga sätt, rulla den/forma ett U, räcka ut, göra den rund och tjock. Den ser nästan svullen ut ibland. Hade det varit närmre inpå vaccinationen hade jag trott att det berodde på den. Fast det är inte hela tiden. Jag antar att han övar

Annars är det klängigt och gnälligt. Svårt att sova, lätt att störas och komma av sig – när han sover ochj när han äter. Mycket ta hååårt tag i halsen på mig och köra in naglarna, för att klamra sig fast – även om det inte behövs.

Inget ligga en stund på magen på en filt och vara nöjd – som han annars hann med en kort period innan den här klängperioden började.

Det är märkligt vilka krav omvärlden ställer på en ibland…

Efter många om och men var jag på efterkontroll i torsdags. Jag hade egentligen en tid redan i september, men den fick jag avboka. Och för att det sedan inte skulle dröja löjligt länge, så fick jag i slutändan gå till en annan BM.

Allt såg ut som det skulle. Blodtrycket var lågt, trots att jag stressat. Vikten var nere på samma som vid efterkontrollen efter Simon, trots att jag vägde mycket mer i slutet på den här graviditeten

Sedan frågade hon ”har ni pratat om hur ni vill göra med preventivmedel?”

”Nej”, svarade jag. ”Om vi någon gång hinner med att prata så brukar det handla om mer akuta, praktiska saker som behöver lösas de närmsta dagarna.”

Och då var föreläsningen igång. Om hur oerhört viktigt det är att fa igång sexlivet igen. Om att det minsann går mycket bättre för dem som har sex igen inom ett halvår. Om att en snabbis minsann bara tar 4 minuter och ett ”vanligt” samlag i snitt 18 minuter. (Japp!)

Och sedan hela påföljande balunsen om AVLASTNING. Med alla frågorna – som jag inte vet hur många gånger jag fått frågor om – av BVC, av våården, av alla. Nej, vi har ingen i närheten. Ja, våra föräldrar bor långt bort. Nej, de kan inte komma oftare. Ja, de jobbar fortfarande. Nej, vi kan inte säga åt någon att gå ut och gå med vagnen i två timmar åt oss. Det finns ingn som kan göra det, och dessutom kommer han att börja skrika efter 10 minuter.

Tror de verkligen att vi själva inte tänker på att försöka hitta avlastning om det går? Att vi inte själva tänkt på alla möjliga och omöjliga lösningar? Det låter som att de förväntar sig att man ska utbrista i ett ”jamen, att vi inte tänkte på det!!”

Och är det verkligen de som ska tala om för mig när vi ska ha sex? Herregud. Må vara att det är viktigt. Men jag svajar på gränsen nu. Långa jobbiga dagar med en klängig missnöjd bebis. Höst, november. Brist på EGENtid. Depressionen flåsar mig i nacken.

Jag vet bättre än dem vad jag behöver och inte behöver för att ro iland situationen. Sex är inte högprioriterat.
När det finns utrymme för mig att vara MIG , då kan vi snacka.