Han är förkyld igen, sedan en dryg vecka tillbaka. Sambon och storebror blev först, och så hängde lillebror på, typ. Fast det verkade lindrigare på honom. Nästäppa, lite snorighet, lite allmän hängighet.
Typ i fredags började han hosta lite. Enstaka gånger, men det lät ganska skrälligt och besvärligt. Likadant under lördagen. Och det verkade obekvämt i halsen. Broccolin ville inte riktigt ner.
Inatt, vid tresnåret, vaknade han och började gnällskrika som han gör när han vaknar till på natten. Fast han lät skrällig och pipig och hemsk och förfärlig. Eller ja, inte jätteilla, men inte precis bra heller.
Nojmamma.
Bebis på fem månader som låter påtagligt illa i andningen av förkylningen. Oj oj oj. Aj aj aj.
Hur är det, borde man ringa och höra sig för – eller är det bara att betrakta som normalt?
Sambon tyckte att det nog inte var så mycket att oroa sig för. Det tyckte nog inte jag heller. Men så hör man allt tjat om RS RS RS och små bebisar och julhandel och döden döden döden – och borde man inte ringa i alla fall för säkerhets skull?
Så sambon ringde. Och sjukvårdsupplysningen sa till oss att åka in till akuten.
De testade med någon sorts syremättnadspryl i örat, som visade lågt, men det trodde de inte på, och det var visst knepigt på bebisar.
Ingen feber.
Han fick andas adrenalin (och höll själv i munstycket 
)
Läkaren lyssnade.
Falsk krupp. Ingen fara.
Han fick andas adrenalin en gång till (inte lika poppis nu, när han hunnit somna emellan) och fick kortison-nånting med spruta i munnen (och hjälpte själv till att hålla sprutan; sköterskan tyckte han borde bli doktor själv)
Storebror fick välja sn glittrig sköldpadda.
Sedan fick vi åka hem igen och sova vidare.