Monthly Archives: december 2008

Det är så härligt att se dem tillsammans. Det är så uppenbart att de verkligen tycker om varandra.

De ligger gärna bredvid varandra på sängen och gosar. Jonatan ”pussar” Simon med vidöppen mun, drar i hans hår, pillar med hans ansikte. Simon lägger sig högst avsiktligt så att Jonatan ska kunna göra detta

Simon spelar pajas – dansar, hoppar, gör roliga ljud – för att roa Jonatan, och Jonatan gapskrattar, så det kluckar.

Det lyser liksom på ett speciellt sätt om dem när de är tilllsammans
De kommer att ha mycket glädje av varandra.
De kommer att vara livsfarliga tillsammans om några år

De har något som jag och min bror aldrig haft. Vi har, såvitt jag kan minnas, aldrig stått varandra särskilt nära.

Men det gör våra grabbar

En gång i vår säng för några dagar sedan.
Två gånger på golvet igår (en åt höger, en åt vänster).

Han älskar sin gröt. Han blir oerhört ivrig när han ser att vi ska blanda gröt åt honom. Är som en hök. Kastar sig över maten. Helst vill han själv hugga tag i skeden och köra in den i munnen. och det klarar han bra, men då lyckas han inte vinkla skeden så att han får av gröten, och han vägrar släppa skeden när han väl fått tag i den, så det försöker vi undvika.

Men vi försöker skynda långsamt, så han får ändå inte så mycket. Vi blandar på 1 msk pulver.

Gröten får han till lunch, om vi är hemma och har möjlighet. Vanliga smakisar får han på kvällen. Igår började vi med palsternacka – det var han lite tveksam till.

Fri tid.

Ledig.

Själv kunna bestämma.

Jisses, vilken känsla!

Ärligt talat vet jag inte vilket år jag senast hade det så. Ja, bortsett från några dagar i somras, kanske, när jag hade semester innan förlossningen. Men då var jag fånge i min gravida kropp och varken kunde eller orkade göra något – det fanns inga fria val i det.

Men igår – Oj!

Inte för att jag gjorde något märkvärdigt egentligen. Men känslan! Att inte vara till för någon annan. Bara bestämma själv.

Jag började med att sova tills jag kände mig vaken. Utvilad vore synd att säga, men det fanns i alla fall inte mer sova i kroppen. Sedan åt jag frukost i mitt eget tempo, utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Utan att hantera en bebis, eller bre mackor åt någon annan, eller skynda mig innan… ja, innan jag behövde serva någon annan.

Sedan… gjorde jag en massa saker som i sig var tråkiga eller vanliga eller inte särskilt spännande, men jag gjorde det för att jag ville.

Jag diskade en massa kvarbliven disk och plockade en del i köket.

Jag plockade i matrummet, städade bort gamla tidningar, la smutstvätt på plats.

Jag städade badrumsskåpet – som sett för jäkligt ut i evigheter – till åtminstone dräglig nivå.

Jag städade på och i pysselsekretären, så att man faktiskt kan använda den

Och jag gjorde alltsammans i mitt eget tempo, i den ordning det föll sig. Utan att bli avbruten för det ena eller andra som jag borde eller skulle eller måste göra för någon annan – och detta trots att det inte var mitt i natten och jag var tvärtrött eller utan att ha ansvar för någon annan. (Enda undantaget var att jag ammade.) Och detta nästan utan att ha dåligt samvete för att jag nog istället borde göra ditten eller datten

Vilken fantastisk känsla! Så oerhört välgörande för själen!

Jag hade glömt att man kunde ha det så

På eftermiddagen åkte jag iväg en stund. Gick på biblioteket en stund själv (även om det bara var en ytterst kort stund), gick i några affärer nästan helt utan mål.

Innan jag åkte hem var jag inom mataffären en stund och handlade det som behövdes. Då började stressen och mammasamvetet komma krypande igen – borde nog skynda mig, nu har jag varit hemifrån länge, se nu till att ta snabba beslut så du kan komma hem och hinna allt annat också…

Men på det hela taget: oerhört nyttigt och välgörande.

Och dessutom: det blir fler gånger!!

Ja, det här behöver jag.

Ja, det här mår jag bättre av.

Ja, det här gör mig till en bättre människa (och en bättre mamma).

Ja, inte han då.
Utan jag.

Jag var hos psykologen i onsdags. Rutinmässigt eller vad man ska säga.
Pratade om hur det är.
Att jag är less på det.
Att jag känner av växande lager av sörja över mig. Lager av saker jag inte hinner, inte orkar, inte hinner ikapp. Att jag inte har kraft eller ork att ta itu med saker. Att kraften håller på att ta slut. Att jag mest kämpar mig igenom, står ut, en dag till och en dag till och en dag till och en dag till. Att jag har en hög, och stigande, stressnivå. Aldrig kommer ner. Att jag ser varningssignalerna, stressen, tristessen, början på det jag numera lärt mig är depression. Att nu är det dags, att lyssna på det.

Usch, vad det är svårt att tillåta sig!

Men jo.
Stämma i bäcken.

För ja, jag tar mig förstås igenom. Jag vet att jagöverlever. Men i vilket skick? Och till vilket pris? Med hur många månaders arbete för att repa mig?

Sjukskrivning. Bara lite. Bara 25%. Bara nu tre veckor fram till jul. För att repa mig. För att ta hand om mig själv (och därmed även bli en bättre mamma).

Det innebär att jag jobbar en dag i veckan och är sjukskriven en dryg dag i veckan. Att sambon är pappaledig drygt två dagar i veckan.

Och jag gråter av lättnad.
Och gråter för att jag ändå någonstans skäms. För att jag inte klarar av det. Vilken jävla skitkass mamma som inte klarar av det. Han klarar av det, men inte jag. Jag reder inte ut det jag åtagit mig genom att bli mamma. Jag tar inte mitt ansvar. Jag sviker. Jag ställer till det, för honom som ska jobba, ju. Tycker jag – inte han.

Men jag vet att det är rätt ändå. Att jag gör rätt. Att jag möjligen borde vara mer sjukskriven. Men det är ett första steg, för att se om det blir bättre.

****************
Och nej, det är inte värre än för några veckor sedan. Bara det att mängden av dagar och veckor i sig är tyngande.
Mer grått och trist än panik.
Och nej, det är inte alls så illa som när Simon var liten. Men jag vill inte heller ge det chansen att bli det.

Vi fortsatte med gröt, och det var poppis och funkade bra, bortsett från de gånger som det var stissigt och han var övertrött p.g.a. gäster och så.

På onsdagen den 26 november testade vi istället potatis. Det var ännu godare! Nu har han fått potatis i fem dagar, och det funkar också bra, utom när tajmingen med trötthet är dålig. Idag har vi testat morot, och det var jättegott. Men vi höll det ändå till en ytterst liten mängd. Han är ju trots allt ganska liten ännu (ja, inte för sin ålder, men ändå). Den här gången blandade vi dock inte med bröstmjölk,vilket vi gjorde alla potatisdagarna.

Vi ger oftast smakisen till kvällsmaten, när vi alla sitter och äter. Dels är det liksom trevligast, dels smidigast.

Gröt har vi tänkt  fortsätta ge de dagar vi känner att vi orkar ge två gånger per dag. Lite som det faller sig, liksom.

Annars sitter han glatt i matstolen nu en stund, medan vi andra äter. Men smakisen funkar bäst att få om han sitter i knät.