Då och då händer det att han sitter i mitt knä. Jag sitter skräddare, och han sitter på mitt ena lår, alldeles lugnt, lutad mot mig. Helt avslappnad. Bara myser, eller är nöjd, eller sitter där och tänker, eller snarast ÄR.
Det är mycket udda. Så gjorde Simon ALDRIG. Så har nog Simon i princip fortfarande aldrig gjort – inte så avslappnat och enkelt.
Det är mysigt. Jag gillar det 
På det hela taget är nog Jonatan mer bekväm med att vara bebis. Med att inte kunna allt ännu. Med att vara beroende av någon annan.