Igårkväll var han glad som en lärka och inte ett dugg sömnig. Somnade slutligen strax innan midnatt när jag liggammmade.
I morse var han fortfarande glad. Sedan dalade det en aning men var ändå OK. Fick i honom en liten portion gröt. Det var inte grötätarmonstret precis, men han protesterade inte heller.
Sedan har det växlat mellan okej och för jäkligt… Stundtals är han glad, stundtals är han fruktansvärt arg och/eller ledsen.
Lunch åt han några små skedar, men sedan öppnade han inte munnen mer, och jag vill inte vara påstridig.
(Anti)klimax var ett blöjbyte för ett par timmar sedan. Han hade bajsat, så det var tvunget att byta. Han bara tvärskrel och snurrade runt så fort jag la ner honom på skötbordet. Efter att ha försökt en lång stund och inte ens kunnat komma så långt som till att börja få ta av blöjan, flyttade jag ner honom på en handduk på golvet. Ytterligare en evighet senare hade jag fått av blöja och tvättat av bajset. Men att få på en ny blöja var omöjligt. Han bara skrek och skrek och snurrade och skrek, värre och värre ju mer jag försökte. Jag tror han var arg men mest ledsen och förtvivlad, och jag kände mig bara jätteelak. Istället tog jag honom i famn och kramade och vaggade, men han skrek och skrek lika illa ändå. Samt kissade ner alla mina kläder, förstås, Så där satt jag tillslut på golvet, i skräddarställning, och ammade en bebis utan blöja… och i det läget lyckades jag till slut få på blöjan.
Det var ledsamt en bra stund efteråt, men sedan var det helt okej – i alla fall ett tag…
Humör växlande som på en tonåring… Så mest tror jag att det är en utvecklingsfas. Men samtidigt så börjar det se lite ljust och knaggligt ut i munnen, som om det är tänder på G.
Eller kanske båda? 