Monthly Archives: februari 2009

Igår stack det slutligen upp två små vita piggar: vardera ytterkanten på en tand. Idag syns hela överdelen på tanden.
Nedre vänstra från hans håll.
Den har kämpat läääänge…

Kämpar gör han också
Ålar effektivt. Eller ja, han sätter ner båda händerna en bit framför sig och drar sig fram. Men som sagt, mycket effektivt.
Det han helst tar sikte på är trummorna: en djembe och en annan afrikansk trumma som står under ett litet bord. Han gillar att trumma på dem – det får han gärna – samt att tugga på dem (mindre lämpligt) och att välta dem (eller ja, det vill han inte utan gör av misstag, och då slår han sig).
Sladdar är också vääldigt tilldragande
Snabb är han.
Det fanns en kort tid när han satt vldigt stadigt men egentligen inte kunde förflytta sig något direkt, när man faktiskt kunde sätta ner honom med några leksaker och så satt han där (om han var på bra humör). Den perioden varade väl sådär två veckor – och är long gone…

Han går gärna upp i krypställning, och står ganska stadigt. Både på knäochhänder och på fötterochhänder. Men han kan inte krypa. Han försöker flytta sig i dessa ställningar, men då rasar magen genast ner.

Går gör han inte så mycket. Han vill gärna stå, tar tag i ens händer och reser sig (”jag ska UPP!”), men gå kan man tro att han inte alls kan eller vill. Tills han får syn på något intressant – då stolpar han iväg med älgkliv som är långa som halva honom själv och mer därtill.

Och han vill resa sig mot möbler, och kan om det finns något vettigt att göra det mot. (Ont om sådant, bara.)

Han kan nästan, men bara nästan, sätta sig från krypställning och ner på baken.

Va?
För en kort stund ser jag nog verkligen ut som ett levande frågetecken. Ja, jag är ledig imorgon – men det är väl inget direkt att kommentera, jag är ”ledig” en dag var vecka.

Sedan tittar jag ner och fattar. Hon tycker alltså att jag har mage, att det ser ut som att jag är gravid igen!?

”Nej, jag är bara tjock. Inga magmuskler ännu.”
Hon tycker det är pinsamt.
Jag tycker inte det är direkt pinsamt. Däremot lite förvånande. (Och lite tråkigt, ledsamt, eller vad man ska säga.) Jag tycker ju ändå att jag har RASAT i vikt efter förlossningen. Däremot inte hunnit komma i form – men det måste väl ändå vara OK sju och en halv månad efter förlossningen – eller?

För ja, jag vill också bli av med den där magen. Jag har bara inte hunnit än.

Jag längtar tills bebisåret är slut. Tills det rådande unantagstillståndet är över.
För jo, undantagstillstånd är det. Inget är ju ”som vanligt”. Det är hela tiden någon som har hand om bebis. Hela tiden någon sorts hänsyn till att man har en bebis. Maten är väl det mest uppenbara – men det gäller ju hela tillvaron.

Inte minst är det ju synd om Simon, som får mycket mindre tid än tidigare. Jag vill verkligen ha tid att göra saker med honom – jag längtar efter det! Men det blir ju inte det, inte på riktigt.

På det hela taget är det svårt att slappna av på riktigt och faktiskt göra saker. För man är ju liksom ständigt jourhavande, ständigt på standby. Ifall han vaknar. Ifall han blir missnöjd. Så det går liksom inte att göra vad som helst. Egentligen tror jag bara jag slappnar av när jag jobbar eller sover…

Men som jag minns det så går en ganska påtaglig skiljelinje runt ungefär ett års ålder. En skillnad i hur det känns Så jag längtar dit. Tills undantagstillståndet är över.

Han hade inte sovit mycket på förmiddagen (p.g.a. diverse stök runtom), men han var pigg som en lärka. Så vi åkte till affären för att handla, han och jag. Han satt så glad i bilstolen och mässade ”Da-da. Da-da-da.”

Vi var nästan framme.
Jag hade fullt upp med att titta på trafiken en liten stund, kanske en halv minut. Nästa gång jag tittade på honom tvärsov han.

Vi kom fram till affären. Jag tänkte ”ja ja, jag plockar upp honom och går in och tar en vagn, så vaknar han snart”.
Pytt heller. Han sov.
Jag växlade pengar för att kunna ta en vagn.
Hämtade vagn.
Började plocka varor.
Han sov. SOV. Som en lealös påse nötter på min axel. En tuuuung påse. (Ja, tio sovande kilon är mycket när man fullt påpälsad går runt och plockar ihop matvaror i en affär.)

Till slut, när jag fått ihop allt det nödvändiga, gick jag till kassan. Väntade en stund. Och så till slut lyckades jag väcka honom så pass att jag kunde sätta ner honom i vagnen – för jag hade inte rett ut att lasta upp på bandet, betala och packa – i fulltempo – med honom sovandes på axeln…

Långsamt – men han rör sig faktiskt framåt!

Han ligger inte längre kvar där man lagt honom.
Han har trillat ur vår säng, fastän kudden som låg bredvid honom, ivägen, inte hade rört sig.
Han ålar bakåt. Inte oerhört effektivt, men tillräckligt.
Han vill stå upp, och håller man hans händer så börjar han gå – i sidled! Flytta vänster fot åt sidan, flytta efter höger, flytta vänster fot åt sidan…
Han vill stå själv och försöker knuffa bort de händer som stöder honom. Det har han förstås inte balans till. Utom vid sitsen på fåtöljen. Där kan han stå och banka frenetiskt i dynan med båda händerna, utan något mer stöd än att han lutar lätt mot sitsen -)

Vi testade välling för första gången i onsdags kväll. Majsvälling, som jag köpte hem utifallat när kräksjukan härjade storebror. Jag tänkte att det kunde vara vettigt att testa nu.

I onsdags verkade han mest konfunderad, tuggade lite på flaskan och ville sedan inte ha.

Igår kväll slukade han tydligen 150 ml rakt av.

Ikväll åt han ungefär 80 ml, knuffade undan flaskan och tvärsomnade i min famn. (Detta till ljudet av sin favoritsomnaskiva; innan den sattes på funkade det mer tveksamt, för han var egentligen väldigt trött.)