Han hade inte sovit mycket på förmiddagen (p.g.a. diverse stök runtom), men han var pigg som en lärka. Så vi åkte till affären för att handla, han och jag. Han satt så glad i bilstolen och mässade ”Da-da. Da-da-da.”
Vi var nästan framme.
Jag hade fullt upp med att titta på trafiken en liten stund, kanske en halv minut. Nästa gång jag tittade på honom tvärsov han.
Vi kom fram till affären. Jag tänkte ”ja ja, jag plockar upp honom och går in och tar en vagn, så vaknar han snart”.
Pytt heller. Han sov.
Jag växlade pengar för att kunna ta en vagn.
Hämtade vagn.
Började plocka varor.
Han sov. SOV. Som en lealös påse nötter på min axel. En tuuuung påse. (Ja, tio sovande kilon är mycket när man fullt påpälsad går runt och plockar ihop matvaror i en affär.)
Till slut, när jag fått ihop allt det nödvändiga, gick jag till kassan. Väntade en stund. Och så till slut lyckades jag väcka honom så pass att jag kunde sätta ner honom i vagnen – för jag hade inte rett ut att lasta upp på bandet, betala och packa – i fulltempo – med honom sovandes på axeln…