Jag längtar tills bebisåret är slut. Tills det rådande unantagstillståndet är över.
För jo, undantagstillstånd är det. Inget är ju ”som vanligt”. Det är hela tiden någon som har hand om bebis. Hela tiden någon sorts hänsyn till att man har en bebis. Maten är väl det mest uppenbara – men det gäller ju hela tillvaron.
Inte minst är det ju synd om Simon, som får mycket mindre tid än tidigare. Jag vill verkligen ha tid att göra saker med honom – jag längtar efter det! Men det blir ju inte det, inte på riktigt.
På det hela taget är det svårt att slappna av på riktigt och faktiskt göra saker. För man är ju liksom ständigt jourhavande, ständigt på standby. Ifall han vaknar. Ifall han blir missnöjd. Så det går liksom inte att göra vad som helst. Egentligen tror jag bara jag slappnar av när jag jobbar eller sover…
Men som jag minns det så går en ganska påtaglig skiljelinje runt ungefär ett års ålder. En skillnad i hur det känns 
Så jag längtar dit. Tills undantagstillståndet är över.