Monthly Archives: mars 2009

Det ligger matlagningsredskap utspridda överallt. Vispar, träslevar, trägafflar, plastbunkar, grytor, grytlock, decilitermått. På matbordet, på golvet under matbordet, på vardagsrumsgolvet, i plastbacken med leksaker.

Det är tråkigt att äta.
Eller, det är tråkigt att sitta i matstolen. Men om man får något kul att greja med, så kan det gå an.
Leksaker är för tråkiga i sammanhanget – de duger inte riktigt.
Riktiga saker duger.
Med ett grytlock kan man slamra massor.
Med en visp och ett grytlock, eller en visp och en gryta, kan man göra spännande ljud.
Med en träslev och en bunke (uppochnervänd) kan man spela trumma.
Skaftet på en träslev kan man tugga på. Och vifta med – ibland ganska våldsamt.
Och så kan man ju slänga alla sakerna i golvet, så att någon måste plocka upp dem, igen, och igen, och igen.
Till slut, när inget duger och mamma eller pappa måste plocka upp en, blir sakerna liggandes kvar, för att ingen hann ta hand om dem just då.

Vid nattliga sejourer förbarmar sig ibland en trött mamma- eller pappavålnad och plockar upp, samtidigt som matrester och annat sopas upp. Om inte katterna redan ätit upp matresterna.

Häromsistens plockade jag fram några gamla leksaker ur en låda. Arvegods – jag minns inte om det är från min eller sambons sida. Brio dragleksaker i trä. Helt klart från den tiden vi var små.
En grön krokodil. Den har märkliga fötter, som avlånga hjul med avlångt hål, som ger den en speciell gång.
En röd nyckelpiga. Den rör sina små ”ben” på ett lustigt sätt när man drar den.
Båda har ett snöre att dra i.
Avsikten är att de ska dras av ett barn som lärt sig gå. Jag vet inte vilken ålder de angett som på förpackningen en gång i tiden, men jag gissar på 12 månader.
Men man kan dra dem efter sig även när man kryper. Eller går med gåstol eller längs möbler. Eller när man bara sitter stilla.

Fast man kan ju leka med dem på andra sätt också. Sitta och pilla med fötterna/hjulen på krokodilen. Sitta och prata med krokodilen – eller tugga på den. Eller bära med sig den. Hålla den i snöret när man travar iväg, eller när man är i mammas eller pappas famn. Vifta lite lagom med den.

Andra barn gosar och pratar och umgås med gosedjur.  Jag kan förstå poängen med det. Trädjur är hårda. Häromsistens hade han tag i snöret till krokodilen när jag ammade honom. Och vevade runt med handen precis som han brukar vid amning. Han höll på att dänga krokodilen i huvudet på både sig själv och mig flera gånger om

Han är verkligen bästa kompis med krokodilen. Nyckelpigan duger rätt bra den också. Och ibland vill han ha med båda. Ett snöre i var hand.

Han är egentligen ett varmblodigt barn När han var riktigt liten fick vi snabbt lära oss att han skulle ha tunna byxor för att inte få värmeutslag – de fina velourbyxor han fick av någon i början av hösten fick i princip ligga oanvända. Och något mer lager än en body har aldrig behövts upptill annat än om vi gått ut.

Vi har inte heller i någon större utsträckning använt haklapp på honom. Vid enstaka tillfällen, till exempel första gångerna han fick blåbär, har jag försökt med haklapp, för säkerhets skull, men det blir egentligen bara värre. Normalt sett hamnar det mesta kladdet i ansiktet. Har han en haklapp på så tar han tag i den och kladdar runt med den. De saker som eventuellt hamnat på haklappen hamnar då på betydligt fler ställen… Det kladd som hamnat i ansiktet kladdar han ut med haklappen, och då hamnar det också på ännu fler ställen. Kontenta: haklapp gör bara saken värre. Och lite matkladd på kläderna kan man ju ändå leva med

Men nu sedan han fått tänder… så dreglar han något ofantligt. Han blir dyngsur på bröstet, och kall också förstås. Det tar inte lång stund efter att han fått rena torra kläder på sig, så är det blött igen.

Så för att inte behöva kränga på och av bodies en gång i timmen (hemska tanke) har vi på sistone börjat sätta på honom ett ”spillskikt”. En tröja, tunika eller annat ovanpå bodyn, som lättare går att byta. Ett helt nytt behov

Den här veckan har vi alla varit förkylda. Rejält sjuka. Simon har varit hemma från dagmamman. Varken jag eller sambon har varit på jobb från onsdag och framåt. De senaste dagarna har jag och sambon skiftats om med att vara värst däran.

I förrgår fick jag även mens. Vilket jag inte haft på två månader – närmre bestämt inte sedan vi alla var hemma för att Simon hade kräksjuka. Märkligt sammanträffande – ska jag hädanefter bara få mens när någon är sjuk? Även den här gången är den mycket sparsam. Igårmorse hade jag lite mensvärk – inte mycket att bry sig om för sig självt, men i synergi med förkylningen så hade jag ändå helst varit utan.

Jonatan har ätit som en kratta. Han är redan inne i en period med dåligt matintresse, och så då en rejäl förkylning ovanpå det. Han har de senaste dagarna levt på gröt, välling, bröstmjölk, ersättning, fruktpuré, yoghurt – och så vad han själv pillat i sig av vitt bröd och våfflor Ja, och så någon enstaka sked ”riktig” mat. Nu verkar det dock som att någon sorts intresse för riktig mat börjar återvända, åtminstone till och från.

Han har i alla fall tagit paus i sitt bröst-bitande.

Vet inte om det är för att han är förkyld. För det är han. Snorig och täppt. Han har det besvärligt, stackarn.

Så kanske är det därför. Han har i alla fall bitit mig ordentligt i bröstet, flera gånger igårkväll och inatt. Även i sömnen.

Han är väl lite desperat också. Det är kinkigt med maten för tillfället. Det har det varit ett tag i alla fall, och förkylningen gör det inte bättre. Plus att han är småsnuttig en massa ändå. Så sammantaget finns det väl inte så mycket mjölk som han skulle önska. Plus att det blir konstigt och fel att suga när man är täppt.

Biter gör han i alla fall. Aj.

Känns som läge för det. Som ett aningen vettigare alternativ än att skjuta en uppochnervänd plastback framför sig. Fast vagnen är aningen läskigare och svårare. Det är tryggare att ta några steg längs soffbordet med bordet som stöd – eller en hel massa steg med mammas eller pappas händer som stöd.

Han sträcker sig efter matskålen. Vill själv!

Men jag är en hemsk och dålig mamma. Jag har så lätt att få panik. Jag ser kladdet framför mig. En dag innehåller tillräckligt många bita-ihop-och-reda-ut-situationer ändå. Blöjor som måste bytas, kläder som måste på och av… Jag behöver inte fler. Jag måste spara orken till de saker som mååååste göras, inte kan undvaras.

Och även om man reder ut själva kladdandet utan att bryta ihop mentalt, så måste ju kladdet tas omhand efteråt. Tiden räcker ju ändå inte till den städning som behövs. Att torka upp direkt är dessutom knappt görbart. Var ska man isåfall under tiden göra av Unge Herr Kravlaivägochupppåallt? Han skulle genast bli djupt missnöjd och komma sättandes efter och kladda ner sig själv och världen ännu mer.

Och ja, jag har en ångestdiagnos. Min sambo däremot är en mycket stabil person. Men även han får något jagat i blicken när jag nämner att vi säkert borde låta lillen kladda själv med maten… någon dag… snart… Sambon tycker det verkar minst lika jobbigt som jag.

För jag vet ju att vi pedagogiskt sett gör fel. Pedagogiskt sett borde vi låta lillen prova på att kladda runt med maten, med händer och sked och allt. Ge honom helt fria händer att öva på sin nivå. Vi begränsar honom. Och han blir ledsen, eller sur, eller arg, eller nåt. Han VILL!

Men man ska ju hålla samman som förälder också – eller…?