Man ser dem lite varstans när man är ute på stan. Barn i barnvagnar. Små – och stora – bebisar, som ligger där i sina vagnar.
Ligger.
En del av dem sover. Andra är vakna. Men i båda fallen verkar de nöjda. Gör inget väsen av sig.
Mammorna – ja, det är förstås oftast mammor – gör saker. Strosar i affärer och tittar på varor. Betalar i kassan. Står bredvid vagnen och pratar med andra mammor. Ser avslappnade ut.
Bebisarna sover. Eller är nöjda i alla fall.
Jag upphör aldrig att förvånas. Det finns alltså bebisar som är nöjda med att ligga i vagnen. Inte bara om vagnen rör sig, någon sjunger för dem och det händer något kul. Inte bara i två minuter.
Ibland ser man till och med mammorna sitta och språka avslappnat på ett kafé, medan barnet ligger stillsamt i vagnen. Mycket märkligt.
Ibland undrar jag om det är dockor i vagnarna. Eller om det är dolda kameran. Men jag inser ju att det är på riktigt. Inser att det måste finnas sådana barn, ja, att de till och med måste vara rätt många. Annars hade barnvagnar inte varit en sådan försäljningssuccé, inte betraktats som en sådan självklar och nödvändig barnpryl.
Ja, jag har också haft med mig bebis i barnvagn. Men om du skulle se mig i kassan i en affär med bebis i barnvagn, då skulle du se mig köra barnvagnen fram och tillbaka, ständigt pratandes med bebisen, medan jag panikartat försökte knappa in min kod och bli klar fortast möjligt. Bebisen skulle förmodligen vara uppenbart missnöjd. Det är dock stor risk att du skulle se mig på väg ut ur affären med bebisen i famnen, skjutande en tom vagn framför mig – och med ogjort ärende.
Det troligaste är dock att jag inte alls skulle ha någon vagn med mig. Ärligt talat tänker jag sällan ens tanken att ta med den. Istället möter du mig med en bebis på vänsterarmen, eventuellt lutad mot min axel. Eller möjligen med bebisen sittande i en kundvagn.