Han sträcker sig efter matskålen. Vill själv!
Men jag är en hemsk och dålig mamma. Jag har så lätt att få panik. Jag ser kladdet framför mig. En dag innehåller tillräckligt många bita-ihop-och-reda-ut-situationer ändå. Blöjor som måste bytas, kläder som måste på och av… Jag behöver inte fler. Jag måste spara orken till de saker som mååååste göras, inte kan undvaras.
Och även om man reder ut själva kladdandet utan att bryta ihop mentalt, så måste ju kladdet tas omhand efteråt. Tiden räcker ju ändå inte till den städning som behövs. Att torka upp direkt är dessutom knappt görbart. Var ska man isåfall under tiden göra av Unge Herr Kravlaivägochupppåallt? Han skulle genast bli djupt missnöjd och komma sättandes efter och kladda ner sig själv och världen ännu mer.
Och ja, jag har en ångestdiagnos. Min sambo däremot är en mycket stabil person. Men även han får något jagat i blicken när jag nämner att vi säkert borde låta lillen kladda själv med maten… någon dag… snart… Sambon tycker det verkar minst lika jobbigt som jag.
För jag vet ju att vi pedagogiskt sett gör fel. Pedagogiskt sett borde vi låta lillen prova på att kladda runt med maten, med händer och sked och allt. Ge honom helt fria händer att öva på sin nivå. Vi begränsar honom. Och han blir ledsen, eller sur, eller arg, eller nåt. Han VILL!
Men man ska ju hålla samman som förälder också – eller…?