Jag har just satt mig ner.
Jag har äntligen lyckats få Jonatan att somna, och Simon leker på sitt rum. Jag har disk och tvätt och matlagning och ett skrivbord dignande under saker att ta hand om, men jag har valt att ignorera det en liten stund – jag har valt att istället sätta mig och läsa tidningen, i alla fall ett par minuter.
Då ringer det. Det är givetvis mamma.
Det är alltid mamma. Hon har en alldeles lysande förmåga till otajming. Ringer när det är som hysteriskast vid matlagningen och man är själv hemma. Ringer när precis satt oss för att äta. Ringer när man försöker få barnen att somna – eller som den här gången, när man precis fått den ene att somna.
Fast i ärlighetens namn finns det inga bra tillfällen.
Tiden räcker ju inte. Det är svårt att hinna med ens det nödvändigaste. Tvätt, matlagning, disk, städning. Handla, betala räkningar. Sota. Leka med och engagera sig i barnen.
Jag hinner nästan aldrig prata sammanhängande med sambon. Ibland, sent på kvällen, när barnen somnat och det viktigaste är gjort, kan man få prata ostört. Om man har tur. Fast då är man för trött…
Desutom ska man hinna med att ta hand om sig själv någon gång – kanske…?
Ändå förväntar sig mamma att jag ska ha tid – och lust! – att kallprata med henne just precis när hon ringer.
Ändå blir hon besviken över att jag inte kan, eller kanske inte vill.
Ändå ojar hon sig över att jag inte hör av mig tillräckligt.
Nej, mamma, du är inte oviktig. Men du är inte heller viktigare än mig själv eller min älskling.
Och varför ska jag vara beredd att offra mina lediga minuter på att prata med dig om ingenting?