Efter att ha varit hemma fem dagar i sträck, p.g.a. förkylning och sedan helg, och alltså ammat betydligt mer än på länge, så är nu mina bröst, efter en hel dag på jobbet, sprängfyllda. *ont*
Och jag vet att jag kommer att sakna det där, i alla fall lite, den dagen amningen är över.
Känslan av välfyllda bröst.
Känslan av till bristningsgränsen fyllda bröst.
Känslan när det liksom plötsligt säger”ping” i brösten – av kyla, av att man tänker på Jonatan, eller av att brösten bara tycker det är dags att bli ”ätna” – och så går de på två röda sekunder från att vara bara lite välfyllda till att hålla på att explodera och faktiskt spruta ut mjölk över hela världen, som fontäner, om de bara får chansen till det.
Det gör visserligen ont. Fast ändå skönt ont. Eller om det bara är att det onda är förknippat med något trevligt i slutändan, och att det onda kommer att ta slut inom en rimlig framtid. Jag kommer att komma hem, han kommer att äta nöjt av överskottet. Visste jag inte att det skulle komma att lätta, så skulle jag nog tycka att det vore värre.
Det är på något vis lite som träningsvärk 
Man kan jämföra med graviditet.
Graviditet är också jobbigt.
Graviditeten har visserligen sina ljuspunkter.
Det är häftigt att gå och undra om man faktiskt är gravid.
Det är häftigt att faktiskt få plusset.
Det är coolt att magen växer, och att känna sparkarna – i alla fall i början.
Men sammantaget står det coola och häftiga för max fem minuter per dag. Resten av tiden är det bara för jävla jobbigt, med illamående och trötthet och obekvämhet.
Jag kan känna en liiiten sorg över att aldrig mer kommer att uppleva de coola och häftiga bitarna. Men jag saknar verkligen inte att vara gravid. Jag avskyr det.
Vad gäller amningen så har den visserligen också sina nackdelar. Men totalt överväger fördelarna. Inte så att jag vill amma resten av livet. Jag satsar nog på till strax efter året den här gången också, tror jag. Men jag kommer att sakna det när det är slut. I alla fall lite.