Monthly Archives: juni 2009

Alltså, egentligen hade det ju inte varit ett problem om vi vetat om det från början. Utgångsläget ÄR ju att skarva brädor när man lägger golv. Men eftersom det nu hette att brädorna skulle vara 4,50, d.v.s. aaaningen länge än de behövde/lika långa som de max behövde vara, så tyckte vi det var både snyggast och enklast att inte skarva. Då blir det ganska snopet när man kommer förbi hälften på golvet innan man inser att man står inför ett problem. (Eftersom golvet inte är perfekt rektangulärt – gammalt hus, ju! – så var det inte förrän vi passerat hälften som det gick upp för oss brädorna var för korta.) Och det skulle bli ganska fult att plötsligt börja skarva då…

Men vi kom till slut fram till att vi skulle lösa det utan att försöka jaga samma sorts golv på massor med byggvaruhus. (Söndag imorgon – nästan ingen har öppet…) Det får bli en extra list framför ena tröskeln, så kunde vi få till det, utan att skarva.

Och under blivande diskbänken valde vi däremot att skarva, så att vi får lättare att ta oss ner vid vatten och avloppsupp/nedgången, ifall något någon gång skulle bli dåligt. Typ en inspektionslucka fast ändå inte.

Så nu är NÄSTAN hela golvet lagt. Inte inspektionsluckan, d.v.s. två brädor brett och mellan två bjälrkar och runt alla rören. Måste först köpa en lagom stor håltagningsgrej. Och inte allra allra sista brädan, som ka vara sådär 3-4 cm bred beroende på var man mäter (Den kommer att sättas utan nedre delen av sponten och med lim.)

Om man köper riktiga golvbrädor som är paketerade och märkta att vara 4,50 m långa, då ska de väl också vara det? Inte ett par cm kortare?
Och om man sedan akut järnet innan stängningsdags åker för att köpa längre, eftersom de för korta inte räcker, och man köper paketerade brädor som ska vara 5,40, så ska väl de vara längre? Inte visa sig vara lika långa som de man hade innan när man väl kommer hem?

Bortslösade extra pengar på att hyra släp.

*arg*

Inget flyt här inte.

Efter att slippa trampa ner i gruset, mellan rör, varje gåg jag ska till toa, eller till kontoret, eller på annat sätt passera genom huset. Varje gång jag ska ta mig till en vattenkran.

Jag är trött på byggdammet från hantverkarborrningar. Trött på begränsad yta att sätta ner lillskrutt på. (Men tack och lov för bra väder så man kan vara ute!)

Trött på klydd och trassel och tvättmaskiner som tar tid och ork från annat som borde ta all tankeverksamhet och ork.

I morse fräste elektrikern för ledningsdragning.
Sedan har dagen ägnats åt att gräva ut mer grus, såga lecablock med uttag för bjälkar (att stötta upp bjälkarna på) och såga bjälkar samt placera bjälkarna på rätt höjd och i våg på alla håll. (Ja, det är asfaltspapp mellan leca och träbjälkar.) Lägga lekablock under rören på några ställen.

Nu saknas bara en bjälke, och några provisoriska golvbrädor har monterats för nattliga utflykter till toa. Nytt trä ger nytt hopp. Kanske går det framåt. Kanske blir det bra. I morgon ska vi lägga golv om inget dumt händer.

Och vad lättar upp när livet känns rörigt och jobbigt? Jo, att ta en fogsvans och gå ut och såga lite bjälkar – riktigt trä! Vilken HÄRLIG känsla! Mycket trevligare än fogsvans och lecablock, som inte alls var kul…

Things can only get better…?

Nu är undergången nära. Mycket värre än så här blir det nog inte?

Vi har bräckt upp det gamla brädgolvet.

Tanken var att eventuellt kanske spara det och lägga dit det igen efter att ha bytt bjälkarna. För bjälkarna måste bytas, det stod klart redan innan. Golvet var svajigt. Några bjälkar var i uppenbart dåligt skick. Dessutom satt bjälkarna, precis som i alla andra rum, alldeles för glest.

Vi trodde att vi hade en torpar/krypgrund. Och jo, det har det säkert varit en gång i tiden. Så var dock inte fallet nu. Det var grus ända upp under brädorna, så att man såg spåren efter brädorna i gruset när man lyfte bort dem. Nersänkt i gruset låg bjälkarna. Eller vad som skulle tjänstgöra som bjälkar… Precis som i kontoret, som vi bröt upp för ett antal år sedan, så bestod flera av bjälkarna här av vad jag uppfattar som… vävstolsdelar. I övrigt av vad de råkat ha över. Ett par riktigt rejäla bjälkar, dock.

Med tanke på dessa omständigheter var golvet i exceptionellt gott skick. Bara några brädor som var ordentligt ätna. Och några som var utbytta mitt i golvet på ett sent stadium. Men vi konstaterade ändå att det kändes mer rätt att byta hela golvet till nya brädor hellre än att spara det gamla och komplettera med mer gammalt (som vi ar liggande).

Under själva diskbänken visade det sig ju aktiskt vara gjutet golv. In under detta gick de två vettiga golvbjälkarna.

Vi började gräva upp gruset, i alla fall. Det ska ju bort – det ska inte se ut så i grunden, liksom. Och vadfanns i gruset? Jo, rör förstås. Vattenrör och värmerör. Med delvis aväten isolering.

Ångest och nervositet. Att skyffla bort lagom mycket grus, utan att förstöra rören eller frilägga rören på ett skadligt sätt undertill eller få bjälkarna att rasa ner på rören eller få betongen vid vasken att rasa ner. Eller skada grunden. Ångest. Någon sorts värstanivå av kaos. Värre ska det väl inte bli? Nu ska det bara byggas uppåt och bättre igen?

Sambon tycker jag får ångest i onödan och över inget.

Jag rotade bland tidningsbitar som mössen byggt bo av. På ett ställe hittade jag texten ”…dagen d…” – så med någon cm missade jag infon om närtidningen var ifrån.

På masoniten ovanpå brädgolvet hade i alla fall någon skrivit 1970.

Just ja, spisen monterades också slutligen bort.

Rev ut plastmatta

Rev ut masonit

Knackade bort kakel

Flyttade ut diskmaskin och diskbänk

Rev bort gamla tapetrester

…och en del annat

Under diskbänken visade det sig vara gjutet. Resten av golvet är dock brädgolv. Ca 10 cm breda brädor, precis som det brukar.