Han går fortfarande bara enstaka steg utan stöd. Ibland ett eller två eller tre, ibland fem eller sju, någon gång har det kanske varit ända upp till tio. Men han gör det oftare, och stabilare. Med en annan säkerhet, en annan… nonchalans? Han behöver inte vara stenfokuserad, det går ändå.
Krypande är han snabb som en antilop.
Han busar. Han smiter in under bordet, med en sorts ”du kan inte ta mig”-mentalitet, med ett stort busflin på läpparna, när han vet att jag inte vill det.
Han älskar att leka tittut.
Han älskar att leka med en boll, kasta boll, hämta boll.
Han verkligen AVSKYR att inte få som han vill. Han vänder sig om, bort, och lägger sig på alla fyra, med huvudet ner mot golvet, och storbölar, mycket demonstrativt. Det är så fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt SYND om honom, hela världen går under.
Försöker man lyfta honom när han inte vill, så kastar han sig bakåt och blir hal som en ål och omöjlig att hålla fast.
Han gör saker han inte får. Saker han VERKLIGEN inte får, som vi faktiskt inte bara säger nej, utan säger nej och ser arga ut, på riktigt. Slår på TV:n med träleksaker. Sätter på plattorna på spisen 
(Nej, det är inte lönt att fixa några säkerhetslösningar. Köket ska rivas ut om en vecka…)
Han babblar nästan kontant (i alla fall ibland). Nästan inget begripligt, men massor. Ibland känner jag mig som en guldfisk, för det är jag som upprepar vad han säger. ”Bah! Gaga! Ä dä!” Dada!”