Första gångerna begrep vi inte riktigt. Han hade fått tag i någon sorts trasa – en grytlapp, tror jag det var första gången jag såg det. Och med den gnuggade och gnodde han. På skåpet som hr till barnens leksakskök. På framsidan på diskmaskinen. På något annat köksskåp.
Det såg ut som att han… torkade av skåpen? Märkligt.
Men jo, han gjorde det igen. Fler gånger, fler dagar.
Hur han snappat upp det har ingen av oss lyckats begripa. Det här är ingen familj med städdille, precis. Torka av utsidor på skåp och dylikt sker i undantagsfall. Möjligen, MÖJLIGEN, skulle han kunna ha sett mig torka av väggen innan en provmålning.
Nu är det i alla fall typ en månad sedan första gången. Och han tar sig ofta runt med en trasa – grytlapp, tvättlapp eller annat han fått fatt i – och torkar, både skåp, golv och väggar.
Vi tror till och med att han säger ”Städa!”. Det låter verkligen så. ”Täda!” Men det måste väl vara inbillning…?
(För övrigt älskar han att vara med sambon och diska också.)