Efter att slippa trampa ner i gruset, mellan rör, varje gåg jag ska till toa, eller till kontoret, eller på annat sätt passera genom huset. Varje gång jag ska ta mig till en vattenkran.
Jag är trött på byggdammet från hantverkarborrningar. Trött på begränsad yta att sätta ner lillskrutt på. (Men tack och lov för bra väder så man kan vara ute!)
Trött på klydd och trassel och tvättmaskiner som tar tid och ork från annat som borde ta all tankeverksamhet och ork.
I morse fräste elektrikern för ledningsdragning.
Sedan har dagen ägnats åt att gräva ut mer grus, såga lecablock med uttag för bjälkar (att stötta upp bjälkarna på) och såga bjälkar samt placera bjälkarna på rätt höjd och i våg på alla håll. (Ja, det är asfaltspapp mellan leca och träbjälkar.) Lägga lekablock under rören på några ställen.
Nu saknas bara en bjälke, och några provisoriska golvbrädor har monterats för nattliga utflykter till toa. Nytt trä ger nytt hopp. Kanske går det framåt. Kanske blir det bra. I morgon ska vi lägga golv om inget dumt händer.
Och vad lättar upp när livet känns rörigt och jobbigt? Jo, att ta en fogsvans och gå ut och såga lite bjälkar – riktigt trä! Vilken HÄRLIG känsla! Mycket trevligare än fogsvans och lecablock, som inte alls var kul…