Ja, nu är det dags att sätta igång.
Jag har längtat efter det här lääääänge. Ända sedan vi köpte huset – kanske ända sedan vi tittade på det första eller andra gången?
I början funderade vi mycket kring hur vi skulle få köket bättre. Men vi valde att vänta med att renovera köket. Köket är ett stort projekt. Bättre att börja med något enklare så man får erfarenhet. Och bättre att vänta så att man hinner tänka och känna efter ordentligt hur man vill ha det.
Men köket vi har ÄR fruktansvärt omodernt och opraktiskt. Även om det sedan ett år tillbaka klämts in en diskmaskin. (Då rök lådhurtsen, så nu finns ingen förvaring för bestick och redskap i köket…)
En sommar ska vi renovera det, har vi sagt. För att det ska funka hyfsat smidigt med provisoriskt kök i uthus och springa ut och in och äta ute och så där.
Och så bestämde vi att den här sommaren skulle det bli.
För att det låg näst i proritering.
För att vi ville ha något inspirerande att fundera på under detta bebisår då det är svårt att göra särskilt mycket praktiskt.
För att vi började känna oss desperata.
För att det kändes vettigt när vi tog beslutet – eller i alla fall motiverande.
Och under våren har det känts som en lättnad, att kunna tänka anken: Snart ska vi ha ett VETTIGT kök.
När lille klätterpelle är och drar i allt, har det känts skönt att tänka ”Snart, snart ska vi ha ett kök där man kan sätta vettiga barnspärrar och inte behöver springa runt och hålla igen skåpsluckorna”.
Och tanken har på något vis börjat gå upp på riktigt, och kunnat tänkas när man varit less på brist på bänkyta, brist på vettig förvaring, brist på praktiska lösningar – jo, faktisk faktiskt faktiskt faktiskt, vi SKA renovera köket. Det SKA bli bättre – inom ÖVERSKÅDLIG FRAMTID. Och man har nästan nästan vågat tro på det.
De sista veckorna har varit kaos.
Först min konstiga huvudvärk, som gjorde mig sängliggande i ca tio dagar. Där försvann mycket tid, tid som skulle anväts till att förbereda saker i köket, förbereda i uthusets provisoriekök och städning/iordningplockande i resten av huset. Dessutom har jag inte vågat ta i eller ta ut mig eller stressa eller bli för trött efter det där. Jag är fortfarande sliten, och jag är rädd att trigga igång en ny omgång av huvudvärken-som-ingen-vet-vad-det-är-men-som-kan-v ara-migrän-eller-stressreaktion.
Och nu det sista har vi två extremt gnälliga ungar. Lillskrutt klättrar på ALLT, ska göra allt han inte får, och vägrar sova. (Ja, det är en fas.) Storskrutt är helhispig, hoppar studsar och gör ljud så man kan bli vansinng, kan inte sitta still men tar minst en timme på sig vid maten var gång. Och för båda gäller att världen gåt under när de blir missnöjda.
Nu sa vi renovera kök.
Och just nu är känslan snarast ”det här kommer ALDRIG att gå vägen”.
Dels för det ständiga kaoset.
Dels för att det känns som att det hänger alldeles för många lösa ändar i huvudet med småsaker som måste lösas som vi inte haft chans att prata om eller ens skriva upp att vi behöver prata om, eftersom man aldrig får tänka en tanke till slut i detta kaos.
Men köket är beställt. Så nu måste det bli av. Inget att välja på.
Ja, jag vill renovera köket. Men det var ju inte så här jag ville ha det… Inte som något som vi kanske kanske reder ut…?
Fast jag skulle gärna ha rinnande vatten också.
men det är inte så stora sjok av den och går inte att spara på något vettigt sätt. Eventuellt blir det dock inramning av en bit tids nog.
(Nej, det är inte lönt att fixa några säkerhetslösningar. Köket ska rivas ut om en vecka…)