Vårt kök var tidigare blått på väggarna. En färg som jag i början när vi flytta hit tyckte kändes rätt OK, men som sedan känts allt värre. Nu det sista var jag väldigt trött på den.
Och nu är den – borta! Eller ja, övermålad. Så skönt!
Tyvärr finns den kvar i farstun. Och i den andra farstun finns en likartad nyans, fast lite ”smutsigare”. Vilket bara retar mig ännu mer nu.
(Förtydligande: Jag gillar blått. Verkligen. Men just den här blåa färgen är inte en favorit.)
Idag var det dagen D. Eller snarast dagen L, som i leverans. Ikeaköksleverans.
De ringde häromdagen, i söndags tror jag bestämt, och meddelade att de, som avtalats, skulle komma idag torsdag med leveransen. Någon gång mellan 9 och 15.
Vilken oerhört precisering! – not.
I värsta fall skull vi alltså få gå och vänta nästan hela dagen på att de skulle ringa och meddela att ”nu kommer vi om en halvtimme” – för så skulle de göra.
Kl 14.22 påtalade jag för sambon att nu har de 8 minuter kvar på sig att ringa – ”tror du de gör det?”
Ungefär fem över halv tre ringer. Och undrar om det är OK att de kommer försent.
Tja, vad säger man? Nä, ni kommer försent, så vi vill inte ha något kök?
Nä.
Och nej, de kunde inte alls svara på ungefär när. De hade fått PUNKA.
Ett par timmar senare ringer de (med ca 10 minuters resväg kvar – inte en halvtimme innan) och vill ha en vägbeskrivning.
Tio minuter senare ringer de igen. ”Vi är snart farmme vid en stor gård här, är vi på rätt väg då?”
Tjena, ni befinner er på den skånska slätten. En stor gård, sa ni? Ja, för såna finns det ju bara… tusentals? Jodå, en hel del av dem finns nära där vi bor. Ingen av dem är en tydlig indikation på att ni är nära oss. Och förresten, det beror ju på vad man menar med en stor gård. Några riktigt stora finns det inte härikring.
__________________________________________
Nå, i slutändan kom alltså köket. Massor med inlastade platta paket står och väntar.
Jag ids inte mer. Det får duga nu. Jag kan hålla på till dödagar med detta deprimerande förarbete. Det kommer lik förbaskat att finna mistor i spacklet och märkliga utbuktningar. Det är ju ett gammalt hus, eller hur?
Någonstans får man dra gränsen. Jag drog den nyss.
Så mycket jobb! Bara för att få väggarna i ett drägligt skick, så att de ska kunna bli målade respektive underlag för skåp och kakel.
Blandmaterial var ordet, sa Bull.
För ja, om det var många olika material sedan innan – gråsten i grunden, minst två typer av tegel, träklossar (påminn mig om att förklara om jag glömmer det), lerklining, kalkbruk, flera typer av modernt bruk, masonit av flera slag, gamla tapeter och gammalt spackel samt den gamla färgen – så är det inte färre nu, när vi lagt på kalkbruk, lagningsbruk och tre olika sorters spackel. Om väggarna såg ut som ett mischmasch innan så är det inget mot vad det gör nu.
Och egentlign tar det aldrig slut. Egentligen borde det hela tiden göras lite till och lite bättre. Jämna till, komplettera, slipa lite här, spackla lite där.
Egentligen vill jag göra saker noggrant. Det ska se snyggt ut bakom också. Göras helt och fullt även där ingen ser. Inget fuskande här, inte! Det vill säga egentligen ska det vara lika snyggt bakom skåpen.
Jag inser att jag får släppa på den ambitionen och göra som alla dem som renoverat det här köket före oss: fuska. Det som är bakom skåpen syns inte. Det behöver bara vara funktionellt, inte snyggt. Okej, man kan göra det med lite marginal, så att det verkligen går in bakom skåpen, men det behöver inte vara spacklat och målat.
Det bär emot, men man måste vara realist.
Ikväll har jag ägnat mig åt det otacksamma arbetet att slipa spackel, spackla om spackel som krackelerat, samt framför allt torka och slipa befintliga målade väggar. Lite slipning med grovt sandpapper för att rugga upp ytan en aning, och så torkning/skrubbning i tre omgångar med minskande inslag av diskmedel. Tråkigt arbete. Syns knappt. Känns verkligen inte som att man kommer någon vart.
Men likväl ska det göras.
Vi ligger en bra bit efter tidsschema.
Varför?
Ja, det finns flera förklaringar.
Men självklart var tidsplanen för optimistisk. Det är den väl alltid, hur mycket tid man än räknar med? Det tillstöter ju alltid saker.
Och så, förstås, räknar man ju normalt sett med mer än ett par timmars effektiv arbetstid per dag. Men så funkar det nu inte med en gnällig ettåring som mycket väl kan ta två vuxnas hela vakna arbetstid till förfogande. (Stackars S blir över och kommer i kläm.)
Nå, vi har räknat med marginal i slutändan. Än finns det hopp om att hinna klart 
Sambon har spacklat på diverse partier (framför allt där det suttit kakel) med någon sorts gipsbaserad spackelputs.
Jag har spacklat en del mindre saker med vanligt spackel.
Elektrikern har kopplat lite till kommande ugn, mikro etc.
Jag har putsat lite till med kalkputs.
Det kom en förfrågan, eller vad man ska kalla det.
Någon har uppmärksammat min renoveringsblogg, och vill göra någon sorts reportage.
Första känslan är att jag känner mig smickrad, och lockad.
Men sedan tänker jag vidare.
Nej.
Jag skriver en blogg om våra vedermödor. För att det är kul att berätta. För att själv kunna känna att det går framåt. För att någon annan kanske har nytta och glädje av det jag beskriver.
Men jag berättar inte vem jag är. Ja, vissa vet vem jag är. Men jag vill inte skrika ut högt och vitt och brett om vem jag är. Jag vill kunna fortsätta vara halvanonym. Inga hemmahosreportage med bilder på huset och mig här inte 
Och ifall reportern inte noterat det så har jag fler bloggar här. Av aningen annan karaktär. Om jag ”outar” mig helt, så kan jag förstås inte längre fortsätta dem.
Ja, jag vet att vem som helst kan läsa det jag skriver, och att det alltid finns en risk att blir ”outad” ändå. Men det är ändå inte samma sak…
(För övrigt, ser det ut som att jag skulle ha tid att klämma in en enda sak till? Vi ligger efter schema och hinner inte ett smack mer än det nädvändigaste. Det här hade jag tänkt skriva för en vecka sedan…)
Så nä, det får vara. Hur smickrad jag än känner mig.