”Vilken glad unge! och liknande kommentarer får vi ganska ofta höra.
Jodå, när han är på bra humör och får som han vill, då är han en glad unge.
Värre är det när han inte får som han vill. Vilket är ganska ofta. För att inte säga fruktansvärt ofta.
Han är en företagsam ettåring. Han vill mycket och kan mycket. Allt han kan vill han göra. En hel massa han inte kan vill han också göra. Och självklart vill han göra alla saker han inte får.
Får han inte som han vill, så skriker han. Inte lite. Han skriker så att det gör riktigt ont i öronen. Även en lång stund efteråt. Och så lägger han sig dubbelvikt på golvet. Om det inte är så att man försöker lyfta upp honom och det är orsaken till missnöjet, till exempel för att man ska lyfta bort honom från det han inte får göra eller lfta up honom från sandlådan för att man måste gå och göra något annat. För försöker man lyfta upp honom när han inte vill så är han hal som en ål ochkastar sig bakut ur greppet. Vilket ibland blir fullkomligt livsfarligt, om man t.ex. är på väg nerför trappan från andra våningen. Då blir jag arg på riktigt tillbaka, och då skriker han ännu mer.
Ibland blir han missnöjd av andra skäl också, utan att det finns en uppenbar orsak. Då skriker han också, lika högt och mycket.
Det blir många långa stunder per dag han skriker och är missnöjd och man får brottas med en Jonatan som INTE VILL. Det är mycket påfrestande, och stundtals mycket svårt att hinna något mer än att överleva. Ibland är det så att jag börjar undra om han har allvarligt ont någonstans.
Men mellan varven är han, stundtals, en solstråle. Om han får leka i sandlådan eller gå en runda med vagnen eller plaska vatten – när HAN vill.